Ett litet gäng svenska poeter och kritiker med Dagens Nyheters Anna Hallberg i spetsen drog för snart tio år sedan i gång en konstig debatt om metaforen. Vad som från något förvirrat håll efterlystes var en poesi fri från metaforer.
Hur skulle då en poesi utan metaforer te sig? Som kalorifri mat, ungefär. Poesi utan metaforer är nämligen otänkbar så länge man förväntar sig att poesin ska innehålla språk, detta helt enkelt därför att alla hittills kända språk i hög grad bygger på metaforer. Det kan vara nyskapande metaforer eller slitna, men metaforer måste vara med.
Att likna någonting bekant vid något mindre bekant är naturligt för människan och djupt rotat i vår kognitiva praktik ända sedan våra förfäder strövade omkring på savannen. Inom lingvistiken framstår George Lakoffs och Mark Johnsons bok ”Metaphors we live by” från 1980 som en modern klassiker. Lars Melin, språkkolumnist i tidskriften Axess, har nu skrivit en bok som i själva verket är en popularisering av de idéer och iakttagelser man kan stifta bekantskap med hos Lakoff och Johnson. Det är en skrift som heter ”Polletten som trillade ner” och som trots Melins humor ibland får ett ovälkommet drag av kapitelindelad katalogaria.
Melins nya bok är inte lika varierad och uppfinningsrik som den handbok i kreativt skrivande, ”Litterära laborationer”, som han publicerade för tio år sedan. Om den inte vore så spirituellt skriven, kunde man frestas att kalla den ett hastverk.
Visst händer det irriterande ofta att Melin otåligt skyndar vidare utan att dröja vid företeelser som han har lyckats väcka läsarens intresse för, till exempel hur det kan komma sig att en romantisk förbindelse ibland beskrivs med ett bildspråk hämtat från den merkantila sfären, som en kärleksaffär. Och visst blir han väl ibland bara alltför populärvetenskapligt käck. I stället för att tala om bildled och sakled i en metafor förordar Melin en annan skillnad, den mellan ”startvärld” och ”målvärld”. Det är ett begreppspar som smakar för mycket sportmetaforik.
Melin har många kloka saker att säga om hur metaforer kan binda samman olika ”världar”, men han är så livrädd för att bli tråkig att han mest hela tiden beter sig som en middagsvärd som inte riktigt tror på sin mat utan därför känner sig föranlåten att försöka vara oupphörligt spirituell i syfte att få gästerna att skratta så ofta att de måste skynda sig att svälja varje tugga, och därigenom hindras från att smaka ordentligt.
