Det måste konstateras att Maria Svelands förmåga att trycka på ömma punkter när det gäller familjelivet, och de förväntningar som omgärdar det, är utmärkt. Antologin ”Happy, happy. En bok om skilsmässa”, som hon satt samman tillsammans med Katarina Wennstam, fick redan före recensionsdatum både medial uppmärksamhet och mothugg, för uppenbarligen är det inte helt accepterat att säga att livet efter skilsmässan inte behöver vara någon eländesvandring.
Det är lite svårt att förstå vad i den ganska tunna boken som är så provocerande. De två redaktörernas förord kommer inte med några absoluta sanningsanspråk, och hävdar inte heller att separation alltid är bättre än tvåsamhet. Därpå följer tio bidrag där olika kvinnor berättar om personliga upplevelser av skilsmässor och separationer, där nyckelordet är just personligt. Den absoluta merparten av texterna utspelar sig i den privata sfären och är just subjektiva erfarenheter, som inte heller predikar några allmängiltiga sanningar. Att Gudrun Schyman ger en känga åt KD:s familjepolitik kan i sammanhanget varken klassas som nytt eller provocerande.
De uttalanden som förekommer om skilsmässan som företeelse ur ett mer allmänt perspektiv känns också ganska självklara. Mian Lodalen lyfter in ett globalt perspektiv och påminner om att möjligheten till skilsmässa ”utan böjt huvud framför präst, social skampåle eller juridisk bestraffning” faktiskt är ett privilegium, som inte är förunnat världens alla kvinnor.
Och visst känns det som en självklarhet att ingen, vare sig kvinna eller man, skall vara tvingad att stanna kvar i en skadlig eller destruktiv relation av praktiska eller juridiska orsaker.
Några av bokens mest intressanta saker sägs av Katarina Wennstam, när hon tar upp hur vår idag ganska självklara livsstil, med höga bolån och utbredd konsumtion, blir en annan sorts fängelse. Hur kunna skiljas när miljonlånen på banken kräver två inkomster, och vad händer om man vill gå isär just när priserna sjunker och räntorna stiger? Och är friheten verkligen värd den där rejäla standardsänkningen? Obekväma frågor, men relevanta.
Genomgående i boken förs också diskussionen om barnen; om sorgen, skulden och rädslan för hur det skall bli när man lämnar kärnfamiljens välbekanta trygghet. Och eftersom ”Happy, happy” är en bok om lyckliga separationer så går det förstås bra. Flera skribenter vittnar om hur tiden med barnen blir bättre, och hur barnen ganska snabbt anpassar sig till det nya livet. Maria-Pia Boëthius bidrag om den fantastiskt lyckliga storfamiljen, där gamla och nya fruar, män och barn lever i lycklig symbios är sannolikt inte representativt för hur den stora majoriteten hanterar sina separationer, utan får snarare betraktas som en lycklig saga ur verkliga livet.
Som alla vet, både bokens skribenter och dess kritiker, så finns det ingen möjlighet att komma med några generella sanningar. Alla situationer, liksom alla barn, är olika och att en separation är det bästa för barnen ur ett generellt perspektiv är lika lite sant som att ett fortsatt kärnfamiljsliv är det. En sådan diskussion leder ingen vart, men ändå fastnar det lätt där, i försöken att slå den motsatta sidan i huvudet med just sin egen övertygelse eller personliga erfarenhet.
Antologin uppfyller sin ambition att ge en annan bild av skilsmässan än den som bara målar upp elände, katastrof och misslyckande. Den är inte stor stridsskriftskonst och når inga litterära höjder, utan är rättfram skilsmässopepp som sannolikt kommer att föda massor av ”jag är inte ensam”-reaktioner. Något ideologiskt sprängstoff eller några rejäla provokationer har jag dock svårt att se.
