Edward Beckett (född 1943), tvärflöjtist i London Festival Orchestra, har en tidskrävande bisyssla. Sedan 2001 vakar han ensam - och som en hök - över sin farbrors litterära kvarlåtenskap. Den skolade musikern tillåter inga självsvåldiga tolkningar eller ”tilldiktningar” av klåfingriga regissörer som önskar sätta upp ”Slutspel” eller ”I väntan på Godot”.

Strax efter ”Uncle Sams” död i december 1989 gjorde han dessutom ett sensationellt fynd i dennes källare i Paris: sex anteckningsböcker från en halvårslång tur genom Tyskland 1936-37. Dessa finns tillgängliga för forskare, endast ett något sovrat urval ur den första tredjedelen som rör Hamburg frisläpptes 2003 för en exklusiv (150 ex) och svindyr (1000 euro) utgåva på Roswitha Quadfliegs bibliofilförlag Raamin-Presse: ”Alles kommt auf so viel an” (Allt hänger på så mycket).
I år, då världen - inte minst den högeffektiva dublinska turistindustrin - firar hundraårsminnet av Samuel
Becketts födelse, utger Quadflieg ett slags vandringsguide dag för dag (2/10-4/12 1936) genom Hamburg, där hon citerar flitigt ur de knapphändiga men sylvassa noteringarna och tecknar bakgrunder till omnämnda personer, händelser och platser. Läsaren bjuds en till stora delar helt ny och högintressant närbild av den blivande Nobelpristagaren (1969), vid en uppenbar vändpunkt i hans då 30-åriga liv. Den berömde enstöringen skymtar i suckar om det mödosamma i att lära sig tiga på ett annat språk.
I övrigt blir man nästan andfådd av att försöka hänga med i den vältrimmade - Beckett ägnade en stor del av sin protestantiska överklassungdom åt golf, tennis, rugby, kricket, simning, boxning, löpning samt motorcykeltävlingar - och till lika delar fasettögde, rastlöse och vrånge (den ansenliga alkoholkonsumtionen registreras lika akribistiskt som allt annat) besökarens sjumilakliv inom hamnmetropolens hank och stör. Ruskvädret - orkan och översvämningar den 20 oktober, Beckett överväger att sälla sig till räddningsmanskapet: han var aldrig rädd för att ”hugga i” - och den accelererade nazifieringen av vardagen under månaderna efter olympiaden kastar en ständig slagskugga över den 48 dagar långa vistelsen. Någon gång blir det direkt komiskt, snarlikt en scen i en absurdistisk pjäs: 11 oktober bevistar Beckett en morgonkonsert med SS-Blasekapelle, ”I stretched out the wrong arm to Horst Wessel & Haydn”, innan den kringirrande dagen ändar på Reeperbahn.
På höstkanten 1936 hade Beckett just avslutat sin roman ”Murphy”, som skulle bli refuserad hela 40 gånger innan den slutligen, två år senare, kom ut på Routledges förlag i London. Den 29 september äntrade han atlantångaren Washington när den mellanlandade i Cork och efter fyra dygn till havs klev han ut på S:t Pauli-Landungsbrücken tidigt i gryningen.
Han hade besökt Tyskland flera gånger tidigare och talade språket hjälpligt. Morbrodern William Sinclair drev en konsthandel i Kassel, och 1929 hade Sam svärmat för sin kusin Peggy. Nu var syftet snarast en
bildningsresa, han hyste allvarliga planer på att söka anställning vid National Gallery och ville studera de tyska mästarna på ort och ställe. Målarkonsten intresserade honom mer än litteraturen.

Under tiden i Hamburg vill Beckett ta tillfället i akt att bättra på sin tyska, och ser det nästan som sin plikt att deltaga i aftonsamkvämen på Hoppes pensionat på Schlüterstrasse nära Dammtor. Den hjälpsamme värden tipsar honom om ett slags turistbyrå för utländska akademiker, där han snart får sig tilldelad en personlig ”lots”, Claudia Asher.
Claudia är fyra år äldre, bor fortfarande hemma hos mamma (den emigrerade fadern är jude) och blir genast betuttad i den gänglige och vetgirige irländaren. Känslorna är ingalunda besvarade. ”Her Kraft durch Freude conversation kills me”: redan vid det första sammanträffandet råder hon Sam att undvika Alsterpaviljongen eftersom där sitter gott om lösaktiga fruntimmer och judar. Lika fullt kommer de att träffas åtskilliga gånger, för musei- och nöjesfältsbesök och till
slut en nattlig krogronda strax före avresan.
Roswitha Quadflieg har efterforskat Claudia Asher och hos släktingar påträffat ett returnerat Nobel-lyckönskningsbrev (Auf Wiedersehen! Yours Claudia) adresserat till Schiller-Theater i Berlin, där Beckett hösten 1969 gästregisserade sitt eget stycke ”Krapps sista band”.
På hösten 1936 förfogade Claudia å andra sidan över ett väl utvecklat kontaktnät, och hon introducerade honom hos Margaritha Durrieau, en nyckelperson i dåtidens bildade salongsliv. Via henne fick Beckett kontakt med målare som i och med förordningen av den 5 oktober blivit bortrensade från gallerier och museer. Han vann tillträde till Hamburger Kunsthalles ”giftskåp” och fick tillfälle att beskåda expressionister som Kirchner, Nolde och Schmitt-Rottluff i förmögna privatvillor. Några av konstnärerna som han träffar personligen finner nåd inför hans kritiska rovdjursblick (Raubauge) och de sista veckorna i Hamburg fylls av ateljébesök där han blir såväl vänligt bemött som rikligt
trakterad.
Språket i Becketts anteckningar utgör en godtycklig blandning av engelska och (emellanåt nog så besynnerlig) tyska. Han klagade ibland på att engelskan var alltför abstrakt och stiliserad. Mot slutet av 30-talet gjorde han en del smärre översättningar från tyska, och om världshistorien velat annorlunda kanske Beckett aldrig någonsin hade blivit en franskspråkig författare.
Hur som helst utgör Quadfliegs behändiga skrift inledningen till ett ambitiöst inkorporeringsförsök, och när väl yran har lagt sig i Dublin väntar en intensiv Beckett-höst i Hamburg, med utställningar, teaterföreställningar och symposier.