Världen lider ingen brist på böcker om Jimi Hendrix, snarare finns det för många som drar ungefär samma historia. Den amerikanska journalisten Sharon Lawrences biografi Jimi Hendrix – mannen, magin, sanningen är såtillvida angelägen. Lawrence skriver om människan Hendrix och inte så mycket om musikern eller musiken, och hon gör det ärligt snarare än sensationslystet. Mycket har boken gemensamt med andra rockbiografier – kändisvimmel, superlativiska citat à la ytlig tv-dokumentär, en viss tafflighet i personteckningen – men själva ärendet gör att man delvis överser med bristerna.

Som ingen annan förut, vad jag vet, ger sig Lawrence i kast med att skildra den girighet och makthunger som från första början omgärdade och exploaterade Hendrix och som snart 40 år efter hans död nått fullständigt perversa proportioner. Någon munter historia är det inte, ej heller att förvånas över, men det är gott att den ventileras.

Lawrence lärde känna Hendrix i början av 1968, när hans karriär stod i zenit. Det har intygats förr och kanske överdrivits att Hendrix var en blyg och artig person, en rockstjärna utan divalater som kom ihåg alla som någonsin hjälpt honom, men man tror verkligen Lawrence, även om hon givetvis inte, som hon låtsas, kan minnas mer än 30 år gamla samtal ordagrant. Hon träffade Hendrix privat, hon såg honom när han så att säga lagt av sig sin scenpersona och han tycks ha haft förtroende för henne. Mycket privatliv hade dock inte Hendrix sedan han och Experience slagit igenom i London hösten 1966. Vart han gick följde groupies, musiker, fotografer, knarklangare, journalister.

Lawrence försöker inte alls framställa Hendrix som ett helgon, men det är uppenbart att hans relativt sett mjuka stil stack ut i branschen och att den utnyttjades skamlöst, både av affärsmän och vanliga så kallade vänner.

Johnny Hendrix, som han hette först, hade afrikan-amerikanskt, cherokeeindianskt och irländskt ursprung och föddes i Seattle 1942. Uppväxten var rörig och otrygg, med en alkoholiserad mor och en slöfock till far som först lämnade sin tonårsfru för armén men kom tillbaka och fick vårdnaden över sonen och bestämde då att han skulle heta James Marshall Hendrix. Man flyttade ständigt, hade ont om pengar. USA var ett segregerat land. Jimmy hoppade av high school hösten 1959, tog värvning 1961 och fick militär grundutbildning i Kalifornien innan han blev fallskärms-jägare i Kentucky. Vid sitt 26:e hopp bröt han vristen och hemförlovades. Vid det laget hade han redan börjat spela gitarr och visste nog åt vilket håll han ville. Först bort.

Resten av den grymma sagan har berättats förut, men ingenstans, inte heller hos Lawrence, får man grepp om vad som sker i det där korta skedet när allt helt enkelt flammar upp. Kanske låter det sig inte heller beskrivas, för kanske handlar det om geniets möte med omvärlden, hur en sorts urkraft får ett ansikte som tiden känner igen, och som ter sig både skrämmande och utopisk.

Inte heller är det lätt att förstå hur plötsligt allt, efter knappt fyra år, upphör, även om yttre faktorer talar nog så tydligt. Efter tre år hade bandet spruckit, Hendrix hade börjat om med en ny konstellation men utan att magin riktigt infann sig. Den ekonomiska pressen tilltog. Ofta klagade Hendrix på att han aldrig fick vara ifred, skriva låtar och sova ut. Droger finns förstås också med i bilden, men enligt Lawrence inte alls i den omfattning ryktena gjort gällande. Själva dödsfallet, den 17 september 1970 på ett hotell i London, menar Lawrence var ett självmordsförsök som tyvärr lyckades och som hade kunnat hindras om en viss Monika Dannemann, som fann Hendrix halvkvävd (?) av spyor, hade haft litet mer kurage. Den tyska kvinnan ifråga begick självmord 1996.

Efterspelet är lika grisigt, ett juridiskt vilda västern där såväl skivbolagsdirektörer och advokater som släktingar framstår som monster. När Lawrence exempelvis bara några dagar efter tragedin ringer fadern Al får hon frågan: ”Kan du tänkas veta hur mycket pengar det finns?”

Jimi Hendrix är idag en industri, styrd av halvsystern Janie, som Jimi inte kände och som Lawrence (och många andra) beskriver som maktgalen och arrogant.

Illa till mods återvänder jag till Hendrix: ”Det är väldigt viktigt att inte glömma detta: allt handlar om tonen.” Och vidare: ”Man hör hur det ska låta i huvudet och i hjärtat och sedan skickar man ett meddelande till fingrarna. Det är min teknik.”