För ungefär 20 år sedan berättade sociologen Johan Asplund för mig om löparen Lasse Viréns träningsdagböcker som han studerat. Särskilt intressant var perioden mellan OS 1972, där Virén vann både 5000 och 10000 meter, och OS 1976 då han upprepade bragden. Under dessa mellanår andades dagböckerna försiktighet: inte för långt, inte för fort.
Att jag minns detta samtal under läsningen av ”Kroppens geni”, idéhistorikern Sverker Sörlins nya essäbok om längdåkning, beror inte bara på ansträngningstemat. Sörlins strategi påminner om Asplunds: en gåta angrips från olika håll, gärna mot en konkret bakgrund, i detta fall landskapen i det norska Tröndelag som fostrat så många fenomenala längdåkare.
Huvudpersonerna i ”Kroppens geni” är Tröndelagsåkarna Marit Bjørgen och Petter Northug, vilkas insatser i OS i Vancouver förra året gjorde starkt intryck även på måttligt skidintresserade tv-tittare. Fast Sörlin själv är en nog så intressant tredje huvudfigur. Åselegrabben ägnade sig åt skidor på hög nivå i ungdomen och körde ett år (1977) som elitsenior. Under många år därefter höll sig Sörlin borta från längdåkningen och blev den kände akademikern och skribenten.
Men han måste ha hållit sig i fin form, för under vintern 2010 vaknar intresset och han börjar åka allt oftare och fortare. En idé föds att ta reda på varför de norska åkarna från Tröndelag blir världens bästa. På ett personligt plan har satsningen också karaktär av existentiell lärogång. Han skall inte bara träna tillsammans med de norska elitåkarna, utan också pröva hur fort han kan åka när han försöker hänga med den snabbaste av dem på en höghöjdsglaciär i Sydtyrolen.
Vägen till denna glaciär går genom Marit Bjørgens och Petter Northugs uppväxtmiljöer i Tröndelag. Framställningen interfolieras med Sörlins egna minnen av barndomens och ungdomens skidåkning. Inte minst fängslande är skildringarna av hur det känns att delta i det norska längdlandslagets form av sommarträning, kallad ”rolig langkjøring”, det vill säga ”lugn” långlöpning på fjällmyrar.
Den norska landsbygdens sociala täthet och livskvaliteten där blir en av förklaringarna till skidundret. Sörlins jämförelser mellan Norge och Sverige i detta avseende stämmer med den svenska journalisten Kristina Mattsons nyligen, i boken ”Landet utanför”. Norsk landsbygd har kvar nätverk, institutioner, företagande, ja mening.
Boken är också en undersökning, med längdåkningen som tankematris, av modernitetens motsägelser. Striden mellan den ”maskinmässiga” intervallträningen och den ”naturliga” mängdträningen minns jag själv från mina unga år som orienterare och skidåkare. Sörlin förklarar att endast den extrema långlöpningen ger den ansträngningsmängd en elitskidåkares kropp föds ur. Denna mängd fick äldre generationer åkare ofta genom att jobba i skogen. Mora-Nisse, skriver Sörlin, visste detta och var bekymrad över att han själv bara arbetade på knivfabrik och därför kanske inte fick den rätta hårdheten. Fysiologer har räknat ut att en normal arbetsdag i skogen motsvarade 60 kilometers löpning. Detta var vardagen.
Sedan dess har mycket hänt: materialrevolutionen, skatingen, sprinten, det allt större medie- och sponsorintresset. Sörlin för ett resonemang om ansträngning, hastighet och godhet som blir en sekulär formel för andlig mening. Jag följer honom gärna. Hans ämne är viktigt och hans kunskaper stora. Dock saknar jag ibland den mörka, absurda och kanske onda aspekten av alltihop. Det blir för mycket Arne Næss och för litet Schopenhauer ibland. Men det finns en vacker utopi om den goda gemenskapen och om föreningen mellan tanke och kropp. Även om man tvivlar på att den idrottsutopin i längden kan motstå vår tids optimerings- och vinstintressen, så önskar man den spridning.
