I en av sina dikter berättar Adam Zagajewski om Tadeusz Kantor, den berömde polske teatermannen. Denne brukade själv finnas med på scenen som en tigande, svartklädd iakttagare av pjäsernas ofta sjävbiografiska händelseförlopp, där hans för länge sedan döda anförvanter och vänner levde vidare.

Zagejewski tiger inte utan är tvärtom ytterst talför, men annars finns det likheter. I sitt författarskap manar han fram det förflutna och det närvarande, sin polska uppväxtmiljö och sitt franska nu, gamla släktingar som krossade av historien levde kvar på dubbelmonarkins tid, sin far som tigande i demensens våld ändå bär med sig poetens barndom, sig själv som ung student i ett totalitärt samhälle, full av livskänsla men oviss om hur den skulle kunna uttryckas i de trånga förhållanden som rådde i det kommunistiska Polen.

Och liksom Kantor är han själv med, en åldrande, fortfarande undrande och frågvis poet som ses omväxlande utifrån, som den ”färdige”, mogne mannen, och inifrån med all sin tveksamhet och alla de pockande existentiella frågorna som aldrig får ett slutgiltigt svar. I dikten om Kantor finns en beskivning av vad dikten är, giltig även för Zagajewski själv:

Men en gång, många år senare,

såg jag Den döda klassen och

andra pjäser,

och jag blev mållös av fasa och

förtjusning –

jag såg hur vi systematiskt dör,

går vår väg, jag såg hur tiden

arbetar i oss, tiden insydd i kläder

och lumpor,

i de långsamt mjuknande anlets-

dragen,

hur gråten och skrattet arbetar i

oss, och tandagnisslan,

hur ledan och längtan arbetar i

oss, hur bönen

skulle kunna leva i oss om vi för -

stod att ta emot den,

vad de morska militärmarscherna

egentligen är

vad dödandet är, vad leendet är

/– – –/

”Antenner i regn” är Zagajewskis fjärde diktbok på svenska och innehåller poesi ur hans tre senaste samlingar. Urvalet och tolkningarna är gjorda av den utmärkte Anders Bodegård. Titeln är, som Marie Lundquist påpekar i sitt förord, väl vald. Bokstäverna är Zagajewskis antenner, ständigt öppna för signaler från den svåröverskådliga omgivningen. Zagajewski är extremt uppmärksam på världen i smått och stort, från gatubildens eller natursceneriets detaljer till historiens stora, övergripande förlopp.

Världen sänder signaler, envetna men svårtolkade, som de i dikterna ständigt återkommande tornsvalorna. Jaget står i intim kontakt med den men Zagajewski är, väl som en följd av sin uppväxt under kommunismens deterministiska dogmatik, absolut allergisk mot att se individen som bara en produkt av omgivningen. Möjligheten och svårigheterna att skapa sitt jag, själviakttagelsen och reflexionen över individens interaktion med andra människor och historiska förlopp är hans stora tema.

Formellt är Zagajewski en mångsidig poet. Berättelsen, porträttet, aforismen, den haikuliknande iakttagelsen, detta och mycket mer duger som byggstenar för hans dikt. Trots det hålls den samman av den omisskänliga stämma som talar i allt Zagajewski skriver.

I en porträttdikt ägnad Joseph Brodsky kontrasterar Zagajewski ironin, smärtan och hårdheten hos denne med ”nästan-ömheten / och det närapå blyga leendet, / ögonblicket av tvekan, mjukheten, / det korta avbrottet i argumentationen” som också fanns hos honom. Det ser igen ut som ett omvänt självporträtt. Mjukheten som hos kollegan var ett kort avbrott är Zagajewskis normala hållning. Ändå har han något som kanske inte är hårdhet, men väl envishet och tålamod, i sin omutligt frågande livsfilosofi. Zagajewski är en poet att ta till följeslagare, en prövosten för vars och ens egen livshållning.