Tidskrifterna Glänta och Karavan arbetar på skilda sätt. Glänta analyserar och tränger på djupet och Karavan presenterar. Men båda utför de uppgifter de tagit på sig med omsorg, även om jag är tveksam inför en del inslag i det nya numret av Glänta, vars tema är ”Sanning & försoning”.

Maja Lundgren iscensätter till exempel ett möte mellan de tre storheterna Dödahavsrullarna, Svarta masken och Camorrabossen. Men i vilket syfte? Och var finns poängen? Lundgrens slappa samhällskritiska noteringar river ner problemen, men utan att nå den nivå där något nytt kan skönjas.

Samma sak gäller för Aase Bergs essäkåseri om städning, oförsonlighet, Astrid Lindgren och Kicki Danielsson. Det är visserligen lätt att sympatisera med hennes beskrivning av den offerroll Kicki Danielsson så villigt träder in i, men i ett tidskriftsnummer som i övrigt handlar om den sydafrikanska försoningsprocessen, Sendero Luminosos terror och Förintelsen? Det är malplacerat.

Ty annars fokuserar tidskriften på det väsentliga. Anders Johansson skriver om Peru, och bortsett från ett omotiverat angrepp på Nathan Shachar och en del alltför privat kuriosa fångar han problemen i den peruanska försoningsprocessen.

Louise du Toit skriver om den sydafrikanska Sannings- och försoningskommissionens (TRC:s) arbete, eller rättare sagt en aspekt av den. Det gäller frågan om de våldtäkter som hade en politisk eller maktpolitisk motivering. De betraktades som ”vanliga” våldtäktsbrott och föll utanför kommissionens arbete.

Det bör kritiseras, kanske har du Toit också rätt i att se beslutet som väl i linje med de patriar­kala mönstren i det sydafrikanska samhället. Men när hon skriver att TRC:s utelämnande ”kan ha bidragit till ökningen av våldtäkter som ‘privata brott‘ sedan 1994” är det en slutsats som formligen skriker efter både belägg och problematisering.

Vi får också en ingående presentation av Jean Améry och hans filosofiskt motiverade vägran att försonas med och förlåta de övergrepp som drabbade honom under nazitiden. ”Glänta” ger en bild som är både bred och djup, även om flera inlägg glider mellan försoning och förlåtelse. TRC föreskrev till exempel aldrig någon förlåtelse.

”Karavan” har däremot sin styrka i bredden. I det nya numret skriver Marie Anell om det litterära klimatet i Kairo och hur den islamska fundamentalismen ställer fritänkande författare inför större faror än det politiska förtrycket någonsin gjort.

Tayib Salih, vars roman ”Utvandringens tid” nyligen gavs ut på svenska, bidrar med en novell och noteringar om sitt skrivande. Leif Lorentzon skriver om skilda linjer i europeiska och arabiska läsningar av Salihs mästerverk. Latinamerikanerna Rodrigo Rey Rosa och Jaime ­Saenz, som dog 1986, presenteras, liksom japanska barnböcker. Och så får vi en ny dikt av den fine bengalske poeten Dipak Mazumdar.

Två tidskrifter, två olika attityder. Men också två av de just nu mest angelägna svenska kulturtidskrifterna.