Vilken gudabenådad berättare han är, Klas Östergren! Det finns en lätthet i anslaget, ett slags språkets ljus, en aldrig pretentiös elegans, som är helt unik i svensk prosa – han är (ibland) både dandy och djupt grävande i existensens alla mer eller mindre mörka vrår. Börjar man läsa en bok av honom är det näst intill omöjligt att lägga den ifrån sig.
”Den sista cigarretten” lär inte göra någon av hans många läsare besviken. Som alltid är detta prosa på en läcker stilistisk nivå, intrikat komponerad och fylld av både humor, vemod och, som alltid, av udda existenser.
Saken blir inte sämre av att romanen också kan läsas som ett gestaltat inlägg i den infekterade konstdebatten. Eller som Östergren sade i en intervju i Aftonbladet 11/10: ”Det finns ingen obegränsad konstnärlig frihet. Ingen konst kan legitimera lagöverträdelser som drabbar andra människor.” Och vi förstår vad han syftar på.
Bokens berättare, författaren Claes, sitter i en utrangerad Opel i sin lada på Skånegården och lyssnar på ett blandband, som har en viktig roll i berättelsen. Han reflekterar över händelser för 25 år sedan. Då regerade diverse spekulationsglada yuppies ekonomin och inom konst- och litteraturteori regerade postmodernisterna: allt äkta eller originellt är bara språkliga strukturer och spel, allt är i själva verket pastisch, parodi och citat. Men konsten styrs också av de spekulationsglada nyrika som driver upp priserna till absurd bubblanivå. Värden andra än ekonomiska är bara ideologi och sken.
En gång var berättaren ofrivilligt inblandad i den cirkus som uppstod på 80-talet. Dardels berömda ”Den döende dandyn” spekulationsköptes som så mycken annan konst och Östergren har beska och humoristiska iakttagelser att förmedla om tidsandan i ett måttfullt radikalt anslag.
Från Västerås stad hade berättaren fått ett beställningsuppdrag att skriva en pjäs om Peder Svart, han med krönikan om Gustav Vasas osanna bedrifter. Den blir ett pekoral. Men under skrivandets och uppsättningens gång blir han involverad med två kvinnor (varav den ena är pjäsens regissör) – upplagt för triangeldrama alltså.
Men regissören Madeleine – vars blandband blir romanens, ursäkta vitsen, Madeleinekaka – gör honom också bekant med konstnären och fifflaren Jörgen och det är här det bränns ända in i vår samtid. 80-tal och dandyn har fötts på nytt, både i livet, i konsten och, visar det sig, i döden. Ty Jörgen gör en sorts fotoperformance av ”Den döende dandyn”, där gestalterna på tavlan består av stulna lik (något liknande har faktiskt skett i verkligheten).
Detta leder i sin tur till en spetsad intrig och flera bihistorier vilka hålls samman på ett snillrikt sätt, med många förbluffande sammanträffanden, där det allmänna kopplas till det personliga. Östergren hinner till och med – i förtid – få med den senaste diskussionen om litteraturen, där berättaren gisslar de tänkare som vill tala om för andra hur de skall skriva och om vad.
Östergren har en fantastisk blick för tidsmarkörer, tidsanda och tingens magi och deras betydelse för ytan som är det inre ibland, och vice versa: den nya ekonomin, de nyrika (som utsätts för bitande satir), det postmoderna tungomålstalandet, bristen på ideal, tanken på konsten som parasitverk (”tabun har utmanats och brutits ned, uttrycksmedlen har blivit allt grövre och råare, gränser passerats, nya upprättats som i sin tur överskridits av ett nytt avantgarde”) och mycket annat. Gisselslagen viner mot charlatanerna – inga namn, inga namn – men här finns som alltid hos Östergren även självironi och suverän humor.
Jag kan tänka mig att han liksom Ernst Brunner nyligen kommer att få på skallen för att ha tänkt fel tankar om konsten, ur betong- och kalsonginstallationsetablissemangets synvinkel.
Klas Östergren har skrivit en helt strålande berättelse, underhållning på högsta och sublimaste nivå, där även kärleken och personliga tragedier får spela sina roller. Få kan som han hålla ihop ett stort material utan att det blir luckor och oklara sammanhang. Man känner alltid igen en östergrenare. Det känns tryggt. Och ändå är det alldeles nytt. Så lysande!
