”Världens omöjligaste jobb” har det kallats att vara generalsekreterare för FN. Och det tillhör säkerligen de mest otacksamma uppgifter man kan påta sig. Det framgår med all önskvärd tydlighet av Niklas Ekdahls och Inga-Britt Ahlenius bok ”Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-Moon”. Boken är från första till sista sidan en skoningslös kritik av den sydkoreanske generalsekreteraren som ledare för världsorganisationen. På många sätt är det en angelägen bok, men också en bok som på ett egenartat sätt missar sitt mål. Avsikten är att visa att Ban Ki-Moon inte varit vuxen uppgiften att leda FN. Hans målsättning har varit att göra organisationen mer transparent och öppen men hans praktiska arbete har genomgående präglats av motsatsen.
Den kritiken har naturligtvis en hel del på fötterna eftersom det är undergeneralsekreteraren för FN:s revisionsavdelning (OIOS), Inga-Britt Ahlenius, som står för den.
Boken är emellertid skriven på ett egendomligt sätt. Huvuddelen har uppenbarligen skrivits av Niklas Ekdal och utgör en lång och ganska spretig elaborering av den slutrapport som Inga-Britt Ahlenius skrev i förbindelse med att hon lämnade organisationen. Denna rapport publiceras som ett appendix tryckt i ett ytterst svårläst litet typsnitt i slutet av boken. Den borde naturligtvis ha inlett verket och då hade mycket av Ekdals överdrivet utförliga kommentar blivit överflödig.
I dag vet alla som någorlunda följer världspolitikens krumbukter att FN är en organisation på dekis. Den är svårt sargad av korruption och nepotism och dess självständighet gentemot världens stormakter är betänkligt låg. I både Ahlenius och Ekdals framställning läggs skulden för dessa missförhållanden på Ban Ki-Moon, men i själva verket är det ett resultat av organisationens uppbyggnad och inre maktstruktur.
Det förefaller som om de båda författarna ser tidigare generalsekreterare som Dag Hammarskjöld, Javier Pérez de Cuéllar, Boutros Boutros-Ghali, Kofi Annan och även U Thant och Kurt Waldheim som långt mer kapabla än Ban Ki-Moon. Framför allt poängteras att de haft betydligt mer karisma och dessutom varit bättre kontorschefer som förmått att hålla ordning och reda på FN:s komplicerade agenda. Det är möjligt att de har rätt, men frågan är varför Ban Ki-Moon misslyckats där hans föregångare kanske haft större framgång.
Jag kan hålla med om att Ban Ki-Moon inte verkar särskilt karismatisk. Han är mer lågmäld och tillbakadragen än sina företrädare, även om varken U Thant eller Kurt Waldheim heller kan anses har varit så karismatiska.
Dag Hammarskjöld som i Sverige fått legend- och helgonstatus hade en enastående tur som generalsekreterare. Det förhållandet att såväl Suez- som Ungernkrisen inträffade samtidigt gav honom ett ovanligt trumfkort mot båda de supermakter som under hans tid behärskade världspolitiken. Supermakternas blamage skänkte honom ett utrymme som han visste att utnyttja och den i realiteten maktlöse FN-chefen fick en spelplan som hans efterträdare också kunde begagna sig av så länge denna världsordning varade.
FN:s situation har liksom Ban Ki-Moons förändrats dramatiskt i och med det kalla krigets slut. Idag finns bara en riktig supermakt, USA, och en rad uppåtstigande stormakter, som bereder sig att göra USA äran och makten stridig. Det är en långt mer komplicerad situation än någonsin tidigare och det beskär naturligtvis FN:s aktionsmöjligheter avsevärt. Ban Ki-Moon utvaldes till generalsekreterare av USA med det outtalade mandatet att han skulle vara en lågmäld och tillbakadragen marionett, som inte störde världspolitikens gilla gång. Detta förhållande har blivit hans tvångströja. Han gör det som han förväntas göra och inget annat.
Bokens svaghet är att den resonerar om generalsekreteraren som om en annan och mer karismatisk ledare på posten skulle kunna lösa FN:s alla problem. Jag är övertygad om att det är en illusion. FN har den chef det förtjänar, en maktlös staffagefigur som saknar visioner på samma sätt som världen i dag saknar dem.
