En lucka i min bildning är att jag aldrig har läst Hitlers ”Mein Kampf”. Jag har nog tänkt tanken ibland, att man borde, men det har bara inte blivit av. Först nu, efter några spännande dagar med Eva F Dahlgrens bok Fallet Sigrid Gillner, har jag bestämt mig för att göra slag i saken. Alltid lär man sig något – om lockelsen, den som på avstånd kan te sig så obegriplig.

Dahlgren går själv till källorna för att förstå detta fall, kvinnosakskämpen som drogs till nazismen, och precis som i debut­boken ”Farfar var rasbiolog” (2002) finner hon en hel rad oroande och tankeväckande svar. Det som börjar med en fråga – varför? – mynnar i en annan – varför inte? Där andra skulle ha fastnat i ampert pekpinneri lyckas Eva F Dahlgren, än en gång, hissa upp en historia ur källaren och förvandla den till ett läsäventyr.

Sigrid Gillner (1891–1975) var själv författare. Hon skrev romaner och debattböcker och var i kraft av sitt politiska engagemang en välkänd profil i arbetarrörelsen. Hon kom från ett puritanskt hem i Jönköping och uppmuntrades ­tidigt av Ellen Key, som såg hennes kapacitet, och efter studier i Uppsala valdes hon 1920 till ordförande i den socialdemokratiska kvinnoklubben. Få stred som hon för jämlikhet och demokrati.

En hyperaktiv men överkänslig polemiker, inte olik Strindberg; ständigt i opposition och med en dåres envishet på jakt ­efter flyende drömmar, kroniskt hänförd. Som partigängare var hon en katastrof. Per Albin försökte få in henne i ledet, särskilt efter 1933 då hon kom in i riks­dagen, men det gick inte. Hon var redan på väg bort. Ett par år senare hoppade hon av och blev, som det hette redan då, ”Fallet Sigrid Gillner”.

Hon var aldrig nazist, och motsatte sig hela tiden förföljelsen av ­judar, men lockades lika fullt av Hitler och hans tal om försakelse och kvinnans roll i hemmet som den upphöjda modern. I boken ”Kvinnorna vantrivas” (1935) hyllar hon utvecklingen i Tyskland: ”Människorna och särskilt tydligt kvinnorna ha blivit påverkade att taga avstånd från den materialistiska hetsen, från modeslaveriet och njutningslystnaden, från jaglivet och den utåt riktade, sterila kvinnokarriären.”

Hon var förstås inte ensam. Vid mitten av 30-talet hoppades ännu många på Hitler som en sköld mot bolsjevismen, sam­tidigt som demokratin ännu var ung och något man kunde kritisera hårt och stämpla som sämre än upplyst expertvälde. Gillner skrev om yrkespolitikers krypande för väljarna, som, likt bortskämda barn, röstade på den som lovar mest. Ingen moral, ingen fasthet. Nej, ensam var hon inte. Det som gör hennes fall unikt är att hon aldrig försökte slingra sig undan efter katastrofen. Hon ångrade sig, men hymlade aldrig om drömmarna som brast.

Skadskjuten drog hon sig efter kriget undan i ett litet hus i Skåne, i Viken. Och precis som i boken om rasbiologen Ossian Dahlgren, som lyfte av att författaren stod så nära och liksom barfota på barnbarns vis, möter vi nu även Sigrid Gillner i kretsen av de närmaste. Hon blev god vän med Ossian under studietiden i Uppsala och de höll kontakten i alla år. De två, farfar och Sigrid, var Eva F Dahlgrens idoler i ungdomen. Hon sökte upp den gamla damen i stugan, som såg hennes talang och sa: Skriv!

Efter hennes död stod huset orört i 30 år. Allt fanns kvar, alla brev och böcker, när Dahlgren så bestämde sig för att berätta hennes historia. Bara breven fyllde 35 flyttkartonger – 1400 avsändare. Vänner och fiender. En hel epok. Elin Wägner, Marika Stiernstedt, Bang och Karin Boye; Tingsten, Sven Stolpe, Gunnar Ekelöf, Erlander, Palme. Hur gör man?

Nej, hon orkade inte läsa allt, särskilt inte alla brev till och från maken Sven, som Gillner levde med som särbo i ett långt och stormigt, barnlöst äktenskap. ”Fallet Sigrid Gillner” växer ändå till en bred, böljande krönika som är svår att lägga ifrån sig. Ett stråk av kärlek och förlåtelse löper genom allt, en varning likaså: Det kan hända igen som hände då. Diktaturens lockelser är eviga.