Dilsa Demirbag-Sten skriver regelbundet i Expressen och Östgöta Correspondenten.
Enligt alla icke-rasistiska kriterier är Dilsa Demirbag-Sten en svensk kvinna. Hon har levt här i 30 år. Hon var sex år när hon kom hit. Hennes barn är födda i Sverige, och hon är svensk medborgare.
Dilsa Demirbag-Sten är dessutom en väsentlig röst i den svenska integrationsdebatten, även om hon riskerar att falla in i rollen att alltid vara den som har en annan åsikt än den för dagen korrektstämplade. Hon är också motståndare till alla idéer om kollektivt föreskriven identitet; identitet är något vi formulerar på individuell nivå.
Därför blir jag förvånad över att Dilsa Demirbag-Sten i sin bok Stamtavlor gång på gång kallar Turkiet för sitt ”hemland”. Varför det? Salman Rushdie, Caryl Phillips, Fred D”Aguiar, Yasmin Alibhai-Brown: alla var betydligt äldre än Dilsa Demirbag-Sten, när de lämnade de länder där de föddes eller växte upp, men ingen av dem hemfaller åt vidskepelsen att kalla dem hemländer i en mer egentlig bemärkelse än det land där
de nu lever.
Jag trodde att Dilsa Demirbag-Sten var mer inriktad på sina fötter än på sina rötter. Därför blir jag också beklämd när hon beskriver sin känsla för de anatoliska bergen i en näst intill Blut und Boden-impregnerad metaforik:
”Mina rötter skapades här på platser som kommer att glömmas bort. Mina föräldrars lyckligaste stunder ligger bevarade i jorden och rötterna, som bortglömda skatter.”
Ursäkta, men vad är det för rappakalja? Tyvärr är formuleringen representativ för den sockervaddssentimentala prosa som Dilsa Demirbag-Sten skriver när hon talar om sitt ”hemland”.
Då och då bränner det dock till i boken, när hon släpper på den nostalgiska anspänningen och talar klarspråk om det kurdiska kvinnoförtrycket, de kvarvarande släktingarnas rasism och den turkiska statens terroristiska maktutövning.
Dilsa Demirbag-Sten skriver mycket om sina släktingar i Turkiet. Porträtten har uppenbarligen ett dubbelt syfte. Dels uttrycker de författarinnans kärlek till anförvanterna, dels skall porträtten ge
en bild av det öde som drabbat de människor som drivits in i städerna sedan bergen tagits över av striderna mellan kurdiska terrorister och turkisk militär.
Men trots släktingarnas kulturella chauvinism och deras ovilja att acceptera att Dilsa Demirbag-Sten gift sig med en svenskfödd man, lyckas hon inte balansera känslosamheten med den distans som ansatsen kräver.
Dilsa Demirbag-Stens kritik av den vidriga skvaller- och hederskulturen gör det också svårt att förstå hennes i övrigt lätt sockrade bild av det stamsamhälle som hennes far hade vett att fly ifrån. Även om hon älskar sin mormor, som tycks ha varit nästan lika självständig som hon själv, behöver hon inte hänge sig åt rötter-tänkandets vidskepelse.
Frågan är varför Dilsa Demirbag-Sten inte drar konsekvenserna av sin kritik och tar avstånd från hela den kultur hon anser sig förankrad i. Hon kan älska de anförvanter hon vill älska, utan att sentimentalisera bergen och det förflutna. ”Stamtavlor” är inte den väsentliga bok som Dilsa
Demirbag-Sten borde kunnat skriva.
