Pierre Arthens ligger för döden i sängkammaren i sin eleganta Parisvåning. Han är en av världens mest kända och tyranniska gastronomikritiker, en man med de känsligaste tänkbara smaklökar, men fullständigt okänslig för allt annat. I korta episodiska stycken möter vi alla de offer han skördat under sitt liv: den kuvade och ständigt bedragna hustrun, de oälskade barnen och barnbarnen. Dessutom möter vi försmådda och utnyttjade älskarinnor, tiggare som dagligen mött honom på gatan, krögare som fruktat honom, aspirerande gastronomer som haft honom som sin mentor, ja, till och med en staty i hans arbetsrum får komma till tals.
Den ende Pierre Arthens egentligen har ett innerligt förhållande till är familjens katt. Alla övriga levande varelser runtomkring honom är honom fullständigt likgiltiga, även dessa hans sista dygn.
I stället ligger han och försöker erinra sig en speciell smak från sin barndom, en smak som är förklaringen på allt. Likt den gåtfulla rosenknoppen som är utgångspunkten för Orson Welles ”Citizen Kane”, skall denna smakerinran ge nyckeln till allt det som gjorde människan Pierre Arthens.
Romanens komposition är lika enkel som den är självklar. Den döende mannens jakt på den ultimata smakupplevlelsen ger möjlighet för författaren att ta oss med på några av Pierre Arthens mest vindlande matäventyr. Det är sällan man läser gastronomiska upplevelser så väl beskrivna i skönlitteraturens form. Det är svulstigt, överdådigt, snålvattenframkallande – och i beskrivningarna av maten plockar romanens huvudperson fram alla de känslor och stämningar han totalt har misslyckats med i sitt övriga liv.
I de interfolierande styckena där hans omgivning vittnar, huvudsakligen om hans vidrighet, är kontrastverkan självklar. Här finns en plattform för att skildra ett klassamhälle på alla nivåer; ner till portvakten eller tiggaren som ignorerats med samma föraktfulla blick varje dag i tio år.
Det är snyggt gjort, på något paradoxalt sätt snyggt på samma sätt som de frossande beskrivningarna av Arthens smakupplevelser. För ”Smaken” är, precis som dess huvudperson, en mycket kontrollerad och just snygg roman. Kontrollerad på gränsen till kylighet; men det gör inte att man läser den med mindre fascination.
Hela anrättningen är delikat som en gourmetmiddag; underhållande och med en precis lagom bitter underton som aldrig smolkar smakupplevelsen i stort.
Att vi så småningom får svaret på Arthens gastronomiska gåta, precis som vi i filmens slut får veta vad Citizen Kanes ”rosebud” egentligen var, skänker egentligen inte någon ytterligare förklaring till Arthens personlighet, får oss fortfarande inte riktigt att förstå hur denne man kan vara så kärleksfull när det gäller mat men så känslokall när det gäller människor.
Det här är en roman som skissar snarare än att gå på djupet, men jag har ändå läst den med förtjusning – inte minst som matintresserad. En eloge också till Marianne Öjerskogs tonsäkra översättning, som fint fångar Muriel Barberys eleganta prosa utan försvenskningar.
