Deckarpseudonymen Bo Baldersons identitet har varit en av de bäst bevarade hemligheterna i svensk litteratur. Mellan 1968 och 1990 utgav Balderson elva detektivromaner, som alla präglades av farsartad humor och elak satir över vårt politiska liv. Inte minst en maktberusad socialdemokrati hudflängdes med bravur.
Det osannolika statsrådet och 16-barnspappan Erik Axelsson - som råkade få sin ministerpost på grund av alltför stora galoscher! - liksom hans svåger, den svårmodige adjunkten Vilhelm Persson, blev hela svenska folkets egendom. Redan i början av 1990-talet hade böckerna sålt i 1,5 miljoner exemplar.
Men vem skrev egentligen Bo Baldersons texter? Sammanlagt ett 80-tal personer har utpekats som upphovsmän, bland dem särskilt ofta deckarförfattaren Jan Håkansson, förlagsredaktörerna på Bonniers Åke Runnquist och Ebbe Carlson samt den till Irland utflyttade läroverksläraren Björn Sjöberg. 1968 framkastade journalisten och deckarförfattaren Tord Hubert tanken, att det kunde röra sig om ingen mindre än Sven Delblanc.
Men när Kvällsposten intervjuade Delblanc själv, som för tillfället befann sig i Kalifornien som gästprofessor, förnekade han blankt faderskapet. Det kunde ha varit roligt om han skrivit ”Statsrådet och döden”, medgav han, eftersom han behövde pengar! Men dessvärre - av princip skrev han bara under eget namn. Och när den danske journalisten Poul Smith 1983 upprepade Delblancs namn, kom förnekandet återigen som ett brev på posten.
Nu har arkeologiprofessorn i Uppsala Bo Gräslund satt sig ner och offrat några års fritidsmödor på att undersöka problemet. Resultatet redovisas i Mysteriet Balderson. En deckargåta. Med ett skarpsinne som skulle ha prytt Sherlock Holmes leder han i bevis, att alldeles övervägande skäl talar för Sven Delblanc som upphovsman. I en roman 1983 gnäller Bo Balderson över att taxeringsmyndigheterna inte medgivit en skattskyldig de avdrag han begärt för litteraturinköp om en bok om Jerusalem. Och vad utgav Sven Delblanc alldeles samtidigt, om inte just romanen ”Jerusalems natt”?
Överlag är det bara Sven Delblanc som sitter inne med den förstahandskunskap om Uppsalas humanistiska miljöer som Balderson ger prov på, bara Delblanc som omfattar Baldersons förkärlek för orientaliska mattor, bara han som spänner över Baldersons säregna kunskapsregister, omfattande så speciella ting som Botticellis kvinnoporträtt, måleri rörande den helige Sebastian, kyrkomötet i Nicea, operakonsten genom tiderna, allsköns avancerad bibelkunskap och kunskap om de litterära klassikerna, till exempel Homeros. Och nog delar Delblanc och Balderson samma kulturkonservativa olust inför det moderna samhället.
Genom att lägga roman efter roman av de båda författarna sida vid sida och anställa jämförelser rörande bildningsbakgrund, språk och stil, anser sig Gräslund kunna dra den ofrånkomliga slutsatsen. Det måste ha varit Delblanc som, särskilt när det egna författarskapet krånglade (till exempel i samband med kriserna efter ”Nattresa” 1967 och ”Änkan” 1988), roade sig med att slå klackarna i taket och producera deckare.
Gräslund antyder, att en drivkraft bakom Delblancs deckarproduktion kan ha varit behovet att hålla skattmasen från dörren.
Jag vill gärna bidra med en upplysning som kan styrka misstanken. I brev till mig brukade Sven Delblanc ibland klaga över de skyhöga svenska skatterna, som tvang honom att skriva en roman om året - något som han fann vedervärdigt! - för att hålla taxeringsmyndigheterna på gott humör. Och ser man på! Nog utbrister Balderson i alldeles samma klagovisa och jämrar sig över att man här i landet kan tvingas betala 93 procent av sin inkomst i skatt.
Sedan kan jag tycka, att Gräslund något överdriver den stilistiska vitaliteten i Bo Baldersons romaner. Är inte dennes stil snarare just så utslätad och banalt halvdan som man förväntar sig av ordinära svenska deckare? Men man får kanske inte underskatta Delblancs förmåga att förställa sig och att göra det just så skickligt som för ändamålet behövdes, låt vara att det måste ha krävts avsevärt större talang att sänka sig stilistiskt än att höja sig!
Inte heller övertygar mig alla Gräslunds språkliga indicier. Många av dem är för allmänna och intetsägande för att ha något bevisvärde.
Men dessa invändningar rubbar inte bärkraften i Gräslunds mångförgrenade argumentation i dess helhet. Några slutgiltiga bevis för att Baldersons alter ego hette Sven Delblanc har författaren kanske inte presterat. Men han har till ett absolut minimum reducerat sannolikheten för att det skulle vara någon annan än Delblanc. Vad kan man mer begära av en skickligt genomförd författarbestämning?
