Amanda Lind är Johanna Nilssons pseudonym när hon skriver deckare. ”Francys testamente” är en fortsättning på förra årets ”Francys evangelium”. Johanna Nilsson planerar en trilogi om gangsterdrottningen Francy, kring vilken det mesta av drog- och kvinnohandeln i Stockholm kretsar.

I förra romanen skickades Francys far, som hon ärvt imperiet av, i fängelse. I den nya bokens början friges han. Det har gått åtta år, och en kamp på liv och död, bokstavligen, inleds mellan Francy och fadern, som också får oväntat stöd från Francys syster. Även den tonårige sonen Adrian vacklar. Han tar avstånd från Francy, medan dottern, fortfarande i lågstadieåldern, har sin mor som ideal. Dessutom har Francy fått bröstcancer. Det är utgångspunkterna för det drama som följer.

Och dramat är blodigt. Johanna Nilsson drar sig inte för naturalistiskt åskådliga detaljer. Den gangsterromantiska inramningen gör dock att våldet inte verkar så sadistiskt på läsaren, som när mer realistiskt syftande deckarförfattare även försöker avvinna våldet kritisk och symptomatisk betydelse, vanligen utan att lyckas.

Amanda Lind-romanerna är öppet genreanknutna. Johanna Nilsson signalerar ett tydligt ironiskt förhållande till kioskdeckaren, eller ”pulp” som den kallas med ett finare ord, men genren snarast förstärker betydelsen av bildningsromanens försoningsmotiv liksom bokens analys av traderandet av ett värdesystem, hur våldet förs över från en generation till nästa.

På denna tematiska nivå får romanen betydelse utöver sitt genrestyrda handlingsraffel och litterära ruffel. Johanna Nilsson är också en författarinna som borde kunna ge deckaren en mänsklig dimension. I sina romaner under eget namn, både för ungdomar och vuxna, visar hon en lyhördhet för utstötning och psykologiska gränsupplevelser som även kunde visa nya vägar för genren.

Men samtidigt är det som om kravet på yttre dramatik styr även det inre skeendet. Jag uppfattar Johanna Nilssons strävan att teckna ett möjligt liv bortom våldet och dess tradering som ärlig, men det är som om genrevalet tvingar henne att bädda in Francys bildningsprocess i spänning och melodramatiska känslouttryck. ”Amanda Lind” är inte författarskapets väsentligaste avatar.