Det finns en alldeles särskild mystik kring speglar. Både som metafor och som effektfull rekvisita har spegeln lockat många berättare, såväl inom litteraturen som inom bildkonsten och filmen. I Erika Vallins debutroman ”Flickan vid glastornet” visar sig också spegeln spela en helt avgörande roll.
Huvudpersonen Asrin bor i Stockholm tillsammans med sin karismatiska och hemlighetsfulla farmor. Föräldrarna har försvunnit under mystiska omständigheter något år innan berättelsen tar sin början och ingenting är längre som det har varit för tolvåriga Asrin.
Tillvaron blir inte mindre ovanlig när farmor släpar med henne till den märkliga sammanslutningen Stockholms magiska mattesällskap. Här träffar Asrin Lima och Max, som hon också blir klasskamrat med på sin nya skola.
De tre kompisarna dras snart in i ett äventyr som leder dem allt närmare spegelvärlden Eunomia. Och det visar sig att Asrin har ett alldeles särskilt förhållande till denna värld – hon är som så många andra fantasyhjältar ”utvald”. Det märks att Vallin har läst sin fantasylitteratur och här finns referenser till såväl Harry Potter som till Astrid Lindgrens och Maria Gripes fantasivärldar. Själv karakteriserar Vallin sin berättelse som en ”scisaga”, en blandning av klassisk fantasy och science fiction.
Berättelsen har ett bra driv och liknar egentligen mer och mer en klassisk deckare. Vallin använder hela repertoaren av knep för att hålla spänningen uppe och i vissa partier, när hon flirtar öppet med skräckromantiken, blir det också riktigt läskigt.
Vad som dock stör läsningen avsevärt är svårigheten i att hänga med i de många dialogerna, helt enkelt för att det inte klart framgår vem som säger vad. Men på det stora hela är ändå detta en habil första del i en serie som jag misstänker kan bli populär hos en stor läsekrets.
