Tack vare de små bokförlagens oförtröttliga verksamhet blir vår bild av Fjodor Dostojevskijs författarskap så småningom alltmer komplett. De fyra mindre verk som kommit ut under vintern hänför sig alla till tiden strax innan och efter dödsdomen för politisk verksamhet, skenavrättningen och förvisningen till Sibirien som blev vändpunkten i Dostojevskijs liv. Dessutom har Rowan Williams djupborrande arbete om Dostojevskijs största romaner kommit på svenska.
Det var 1849 som Dostojevskij häktades för att ha deltagit i tjänstemannen Mihail Petrasjevskijs fredagssammankomster där man diskuterade litteratur och sociala frågor. Dostojevskij och tjugo medanklagade tillbringar en lång tid under fruktansvärda förhållanden i Peter-Paulsfästningen och döms slutligen till döden. ”Att alla tjugoen döms till döden för att ha läst böcker säger något om det mentala mörker som rådde vid Nikolaj-epokens slut”, kommenterar Barbara Lönnqvist skeendet i sitt efterord till ”En underjordisk dagbok”.
Dostojevskij klarar umbärandena i fängelset oväntat bra, och när han efter tre månaders mörker får rätt till stearinljus börjar han omedelbart arbeta.
Den korta berättelsen ”En liten hjälte” är skriven under denna tid, och bildar en skärande kontrast mot författarens livsomständigheter. Den tilldrar sig under några sommardagar på ett gods utanför Moskva, där mot bakgrunden av de adliga gästernas sommarnöjen, en elvaårig pojke upplever sin första förälskelse.
Trots att det bestående intrycket är den hallucinatoriska skärpan i beskrivningen av naturen, utflykterna, sammankomsterna, de vackra kvinnorna, antyds även ett tragiskt stoff. I detta samhälle, som till sitt väsen är förtryck och ingenting annat än förtryck, är ojämlikheten stor även inom de privilegierades grupp. Kvinnorna är männens maktlösa ägodelar, och barnen står allra lägst i hierarkin. Den unge huvudpersonen blir föremål för de vuxnas tanklösa grymhet och han ställs inför nästan olösliga problem där han tvingas navigera mellan deras förväntningar.
Med ”Farbrors dröm” återvände Dostojevskij 1859 till litteraturen efter fyra år i tukthus och sex i förvisning. Då gällde det att hålla tungan rätt i munnen. ”Farbrors dröm” är en gogolskt absurd småstadsskildring, vars kritiska potential är så luftigt allmänmänsklig att den knappast kan väcka politiskt missnöje. Vi befinner oss i staden Mordasov, där vi får följa Marja Aleksandrovna Moskaljovas försök att gifta bort sin undersköna dotter Zinaida.
Marja behöver ett gott gifte eftersom hennes sociala position är något prekär, men detta försvåras av att det blivit känt att den egensinniga dottern umgåtts med stadens lungsjuke och utfattige lärare. Genom ett hejdlöst skeende får läsaren följa Marjas försök att skänka sin dotters hand åt en osannolikt gammal och förvirrad furste som dock dör innan projektet är genomfört. Skvaller och hjärtlösa intriger styr livet i småstaden. Bara Zinaida och hennes socialt olämplige lärare, de som leds av verkliga känslor, får aldrig komma till tals.
Som roman är ”Farbrors dröm” tunn, men den är intressant dels för att Dostojevskij i läraren Vasia skapar en karaktär som pekar framåt i författarskapet, dels för att skandalen, denna Dostojevskijs urscen, får ett tidigt utförande, här i farstempo.
Intressantast av de nya böckerna är ”Vinteranteckningar om sommarintryck”, det resereportage Dostojevskij skrev när han sommaren 1862 med tillstånd av säkerhetspolisen gjorde sin första utlandsresa. Den tog honom till Tyskland, Frankrike och London och resultatet är en fullkomlig uppkastning av hat mot allt västerländskt. Inte för att bilden av Ryssland är mycket ljusare, men i Dostojevskijs slavofila ögon är den ryska misären full av hopp och möjligheter medan västerlandet står inte bara för faktisk misär utan även för sterilitet, hopplöshet och död.
Det verkligt intressanta med detta ”reportage” är emellertid dess halvt fiktiva karaktär, uttryckt i den notoriskt undanglidande berättarstämman som själv utpekar lögnerna, överdrifterna och orimligheterna i sin framställning – utan att dock ändra på dem.
Dostojevskij liknar intill förväxling antihjälten i sin lilla roman ”En underjordisk dagbok” (1865, tidigare känd som ”Anteckningar från källarhålet” och nu utkommen en fin nyöversättning av Barbara Lönnqvist). De två böckerna som tematiskt liknar varandra utgör en portal till det stora författarskapet, inlett 1866 med ”Brott och straff”.
Trots orimligheterna är ”Vinteranteckningar om sommarintryck” en mycket läsvärd bok, inte bara för det den berättar om Dostojevskij själv. Reportaget från de fattigas London är gastkramande och parodin på borgerskapets liv i Paris visar ironikern Dostojevskij från hans bästa sida.
Hatet mot den västerländska rationaliteten vidareutvecklas sedan i ”En underjordisk dagbok” med dess berömda monolog om vikten av att vägra acceptera den diskurs där 2+2=4. Igen tycks Dostojevskij dekonstruera sin egen hjälte genom att visa upp den hjärtlösa omänsklighet som slår följe med hans irrationialistiska livsåskådning.
Tänkaren Dostojevskij står i centrum för Rowan Williams magistrala bok ”Språk, tro och sanning hos Dostojevskij”. Williams är den nuvarande ärkebiskopen av Canterbury men också poet, översättare och framstående teolog. Vad som gör boken så givande är att han, trots sitt primära intresse för Dostojevskijs kristna tro och tänkande, ändå respekterar honom som författare och utgår från skönlitteraturens egna gestaltningsprinciper.
Williams granskar fem stora teman hos Dostojevskij: kristendomens förhållande till sanningen, de djävulska krafterna som ett hinder för livets fortskridande, dialogen som förutsättning för mänskligt växande, vad ansvar för nästan innebär och slutligen hur det heliga uppenbaras.
Nyckelscener i de stora romanerna granskas om och om igen och visar sin outtömlighet. Williams övergripande slutsats är betoningen av kontinuiteten och den mellanmänskliga kommunikationens väldiga betydelse hos Dostojevskij.
Varken episoder eller karaktärer är någonsin sig själva nog – dialogen i alla dess former är förutsättningen för liv hos honom, och det som de djävulska krafterna försöker uppnå är just att sätta stopp för rörelsen och därmed livet.
Som Dostojevskijläsare kan man ibland uppleva en besvikelse över att ingenting är ”rent” hos författaren. Det goda besudlas och slår blixtsnabbt om i sin motsats – skandalerna! – och karaktärerna, också de bästa, saknar kontinuitet och fulländning. Williams visar varför det måste vara så. Speciellt imponerades jag av hans analys av den motstridiga Mysjkingestalen i ”Idioten” som väckt så mycket förvirring. Det framgår hur romanen helt enkelt tycks ha dragit iväg med sin skapare och därmed omvandlat detta tänkta porträtt av ”en fullkomligt god människa” i sin absoluta motsats.
Tyvärr finns ett par betydande hinder på vägen mot läsupplevelsen. Att Williams är en klen pedagog kan man inte göra mycket åt. Boken framskrider närmast som en medvetandeström, stringent men ytterst krävande för läsaren. Kapitlen är långa och omfattar stora teman. Orienterande mellanrubriker saknas, sammanfattningar och markeringar av vart man är på väg är sällsynta. Författaren rör sig suveränt i kraft av sin enastående orientering i både Dostojevskijs verk och i den omfattande sekundärlitteraturen. För läsaren återstår bara att beväpna sig med en blyertspenna och gott om tid och stappla iväg efter honom. Mödan kommer att löna sig.
Värre är det att översättningen i långa stycken är alldeles undermålig: oidiomatisk, full av slarvfel, på sina ställen sådan att det är svårt att säkert avgöra vad som menas. Arbetet har helt säkert varit mycket krävande, och det verkar som om översättaren skulle ha lämnats helt ensam med det. Om ett förlag inte kan kosta på en bok en förlagsredaktörs arbetsinsats är det bortkastade pengar att låta trycka den.
