Texter om Europeiska unionen är ofta livlösa. Orden som stagar upp EU tycks skapade i ett sterilt rum långt bortom språket. Men med sin bok Européerna. Arvet efter EU:s pionjärer lyckas Annika Ström Melin blåsa liv och ande i berättelsen om Europa. Det var, förstår man, levande varelser som skapade Europeiska unionen, med ett språk som inte var dött men som har förvaltats illa.
Den ene var Jean Monnet, enhetstankens hjärna och arkitekt. Den andre var Robert Schuman, fransk utrikesminister och den som gjorde Monnets vision politiskt möjlig.
Den 9 maj 1950 presenterade Schuman idén om Kol- och stålunionen för världen. Arvfienderna Frankrike och Tyskland skulle ge upp självbestämmandet över sin vapensmedja kol och stål och överlåta den på en överstatlig instans, Höga myndigheten. Så skulle krig omöjliggöras och en aldrig skådad fredlig, frihetlig och jämlik gemenskap över nationsgränser växa fram.
Vid
förhandlingarna mellan de sex grundarländerna ville Jean Monnet inte se representanter som ”bara tänkte på kol och stål”. Förhandlarna måste ha ”den rätta andan” och begripa att kol och stål var en metafor för samhörighet och fred.

Om Europa hade haft ett Hollywood hade det producerats filmer och tv-serier om denne märklige Monnet. Rekvisitan är superb. En chokladälskande fransk affärsman i konjak med en karisma och en glöd som gör att han överallt hamnar i de mäktigas salar. Roosevelt, Churchill, Adenauer, Kennedy, Brandt, Heath och deras utrikesministrar lyssnar på honom och påverkas i sina beslut.
Det är efterkrigstid, Europa ligger i ruiner, USA blomstrar. Därtill en gift italienska som Monnet blir blixtförälskad i och som måste åka till Sovjet för att få ut skilsmässa och kunna gifta sig med Monnet.

Men Europa har inget Hollywood. I stället gör Annika Ström Melin, tidigare journalist på Sveriges Radio, en förträfflig insats med sin bok som detaljerat men ändå överskådligt och rappt belyser
skeendena. De är invecklade men hon håller god styrfart över Kol- och stålunionen, samarbetets fördjupning vid Romfördraget 1957 och in i våra dagar. Där dör texten i något enstaka kapitel EU-döden, lättheten avtar och skildringen sackar som EU-texter brukar göra. Men det är ett undantag. Det här är en fantasieggande och spänstig bok om hur det går till i världen och varför vi är där vi är i dag. Synd bara att boken saknar personregister.
Jean Monnet hade långt före Kol- och stålunionen grubblat på överstatliga institutioner men inte på folkligt inflytande över dem. Det var själva poängen: i motsats till folkvalda regeringar skulle Höga myndigheten inte hindras av nationella intressen. Syftet var just att motverka nationellt tänkande. EU:s demokratiunderskott var med andra ord själva grundförutsättningen i Monnets skapelse.
De unga pionjärer som drog till Luxemburg 1952 för att arbeta på Höga myndigheten under Jean Monnets chefskap brann av hängivenhet. De skapade historia, allt skulle bli bättre. Deras
uppdrag var europeiskt, de fick inte ha lojaliteter till något land. Därför blev de skattebefriade och tullbefriade och därifrån stammar det problematiska arvet med förmåner och gräddfiler.

1995 flyttade Annika Ström Melin till Luxemburg för några års vistelse. Hon fann en delad stad där luxemburgarna inte vill beblanda sig med EU-tjänstemännen och vice versa. EU-folket flyr Luxemburg varje ledig stund och luxemburgarnas nationella självhävdelse har stärkts med europeiseringen.
Sådana reaktioner räknade inte Jean Monnet med. Däremot den mer jordnära, konservativa Robert Schuman som aldrig ville se en upplösning av nationalstaterna. Redan i grundarduon återfanns således de motstridiga tolkningar av vad EU bör vara som präglar samarbetet än.

”Européerna” är inte minst en bok om vad en enda individ kan åstadkomma. Det ter sig närmast osannolikt hur Monnet tog sig in i maktens korridorer vart han kom. Ström Melin ger inga riktiga förklaringar till det. Den är märklig den där inställningen som ett fåtal
människor har, att världen kan förändras och det är jag som ska göra det. Det handlar inte bara om position och pengar, snarare en psykologisk disposition. De fattar inte att strukturerna stoppar dem. De ängsliga ser världen färdig och statisk och väntar på order; väggar och hinder omgärdar deras liv och världsåskådning. Monnet-typerna slår ut väggarna utan att veta om det för de ser dem inte. Och det verkar faktiskt som att varken EU eller euron hade funnits i dag utan Jean Monnet.