”Tigrar i rött väder” är titeln på New York Times-journalisten Liza Klaussmanns debutroman. Det är också en strof ur Wallace Stevens dikt ”Disillusionment of Ten O’Clock” från hans debutsamling ”Harmonium”, utkommen 1915. Dikten är enastående, sorgsen och lekfull på samma gång, och det förpliktar att låna från den. Klaussmann vet det förstås, hon är inte den anspråkslösa typen.
”Tigrar i rött väder” utspelar sig på USA:s östkust mellan 1945 och 1969, i krigstid och i fredstid, under den period där drömmar om frihet skapas och exporteras till hela världen. I romanen speglas den hungrigt febriga och på samma gång redan desillusionerade tiden hos de skilda medlemmarna av familjen i släktgården Tiger House.
Berättelsen börjar med kusinerna Nick och Helena, tätt sammansvetsade av en hatkärlek som lika mycket har materiella som psykologiska orsaker. Inledningsvis är de unga, bekymmerslösa och vackra. Kriget rasar i Europa, men det är långt borta, utan makt att fläcka de båda kvinnornas framtidsdrömmar. Tvärtom, Nick ska sedan sakna ransoneringstiden, krigstiden som en lucka av frihet innan den amerikanska drömmen slår igen över henne.
Helena och Nick skiljs åt av sina respektive äktenskap för att senare återförenas i Tiger House, då märkta av sina kärleksförsök. Det är dock den första delen som jag tycker bäst om, jag önskar att den hade varat lite längre. Där återvänder Nicks man Hughes hem från kriget och har blivit en annan, vilket också berövar Nick hennes personlighet.
Skildringen av det plågsamma unga äktenskapet är en av romanens höjdpunkter, där den förlamande tristessen i Kaliforniens sol understryker distansen, hårdheten i att vara glömd av den älskade.
Femton år senare är det Helenas och Nicks barn som står i centrum för berättelsen, och det är fortfarande drömmar om kärlek och frihet som böljar under de eleganta miljöerna. Det är amerikanskt 50- och 60-tal, interiörerna är ljusblå chintzfåtöljer i havsslipade hus med soldränkta terrasser, svängda bardiskar där ständigt nya drinkar slås upp. De vuxna doftar olika spritsorter, det är så man känner igen dem, och tolvåringarna Daisy och Ed försöker på helt olika sätt tolka de krav som livet ställer.
Vid det här laget rusar jag fram i texten och undrar om det är en slump eller ett tecken i tiden att jag på kort tid läst två ambitiösa romaner där en hemhjälp mördas i bakgrunden till en medelklassfamiljs storslagna festligheter. Även om det är effektiv dramatik så finns det något med den mördade romangestalten som stör mig. Att kvinnan bara finns där som mysteriematerial, att hon aldrig får tala. Varför är hon egentligen där?
Klaussmann har en berättarförmåga som gör att hon egentligen inte behöver någon mordgåta. Här finns drag av Joan Didion och Joyce Carol Oates, ett uppriktigt intresse av att skärskåda förlusterna i en välbärgad amerikansk familj. ”Du har allting och beter dig som om det inte var någonting” säger Helena till sin kusin, som å sin sida inte har någon möjlighet att begripa vari detta ”allting” består. Skickligt bygger Klaussmann upp en stegring, där komplexiteten och den såriga relationen mellan Nick och Helena kommer i ett nytt ljus, medan frågan om friheten förblir obesvarad.
Jag har vissa invändningar mot slutet, som berättas utifrån Ed, där hans psykologi i allt för hög grad får just det resultat som läsaren förväntat sig. Men trots ett visst spekulativt drag behåller Klaussmann en ömsinthet även med Ed. Jag vill tro att också han får vara med bland de vilda tigrarna i det röda vädret.
