Kaj Schueler är känd för Svenska Dagbladets läsare som tidningens medarbetare och litteraturredaktör. Han debuterar nu som författare med Flykten från Berlin 1942, en lågmäld, saklig och verkningsfull skildring av hans ­farföräldrars räddning från Nazitysklands koncentrationsläger.

Boken är resultatet av tjugo års sökande efter minnen, den egna familjens och andras. Först hösten 1995 började Kaj Schueler emellertid systematisera sitt sökande och bearbeta minnena. Han hade nyligen fått en son.

Hans egen far, som kommit till Sverige redan som 18-åring 1938, började bli ålderstigen. Kaj Schueler insåg att familjens historia, som varken föräldrarna eller farföräldrarna velat betunga sina ättlingar med, skulle förbli oberättad om han inte själv frågade ut de sista tidsvittnena och tog reda på förefintliga dokument.

Så öppnades ytterligare en port i den mur av tigande som förefaller omge många av de familjer som varit nära Förintelsen.

Kaj Schueler berättar historien om sin fars släkt, en judisk familj med det hebreiska namnet Casriel och med rötter i det som nu är Polen. På 1830-talet krävde de preussiska myndigheterna att alla judiska medborgare skulle ta tyska namn. Kaj Schuelers farfars farfar Hermann var lärare i en byskola men valde namnet Schueler (tyskans schüler betyder elev, red:s anm.), eftersom han ödmjukt ansåg sig och alla människor vara Guds elever.

Kaj Schuelers farfar lämnade hembyn för Berlin, och blev en sekulariserad, assimilerad judisk företagare – en tysk bland andra tyskar. Visserligen var hans äktenskap på traditionellt vis arrangerat via en förmedlare, men hans hustru kom från en liberal judisk överklassfamilj och hon var utbildad till skulptris. Deras hem i Berlin blev gästfritt och konstälskande.

Paret Schuelers öde kom att på varje punkt illustrera Tysklands 1900-talshistoria och hur Weimar­republikens modernitet och tolerans förbluffande snabbt bröt samman under nazisternas målinriktade och effektiva samhällsomdaning. Knappt två månader efter Hitlers maktövertagande 1933 öppnades det första koncentrationslägret och mellan 1935 och 1942 utfärdades mer än 2000 förordningar som på något sätt inskränkte judarnas mänskliga rättigheter, erinrar Kaj Schueler.

Vi blir också påminda om den omgivande världens flata och ogina inställning i judefrågan; ­anmärkningsvärt restriktiva mot judisk invandring var de två neut­rala staterna Schweiz och Sverige. Farföräldrarnas beslut att fly från Berlin fattades i ett så sent skede att naziregimen redan konsekvent hade börjat tömma staden på judar. Då hade paret under flera års tid förgäves anhållit om fristad i USA och Sverige, väl medvetna om att deras liv stod på spel.

När de äntligen erbjöds en flyktväg kom hjälpen från en tysk, den expressionistiske målaren Franz Heckendorf som var en familjebekant och som av allt att döma stod i en obestämd tacksamhetsskuld till Kaj Schuelers farfar. Berättelsen om Franz Heckendorf löper som en parallell röd tråd genom boken om familjen Schue­ler och Förintelsen. Vem var denne man och varför riskerade han sitt liv, inte bara för att rädda paret Schueler utan också för att på samma sätt bistå ytterligare ett femtiotal tyska judar?

Kaj Schueler för i sin bok ett viktigt etiskt resonemang om godhetens natur. Resonemanget blir inte mindre relevant därför att många frågor förblir obesvarade. Som han påpekar, kvalar Heckendorf inte in som den goda fläckfria hjälten. Inte heller är han kvalificerad att inta en plats i skaran av Yad Vashem-organisationens erkänt oegennyttiga räddare, ”Righteous Among the Nations”, dit bland andra Raoul Wallenberg hör.

Heckendorf var av allt att döma en egendomlig dubbelnatur, hans motiv förefaller både politiskt och ekonomiskt tvivelaktiga.Heckendorf åkte fast för sin räddningsverksamhet och dömdes till tio års fängelse av nazimyndigheterna. Men han undgick dödsstraff därför att man inte ansåg honom vara den egentliga organisatören. ”Hans konstnärsbeteende kan anföras som förmildrande omständighet”, antecknade rätten.

Schuelers morföräldrar dödades av nazisterna. De bekräftar Förintelsens fruktansvärda regel, konstaterar dottersonen som har valt att fokusera på undantaget: hur farföräldrarna räddades till livet. Och detta för att en ambivalent konstnärsbohem valde att gå emot en till synes oövervinnelig regims destruktiva grundideologi. I en tid då många principiellt moraliskt högtstående personer svek representerade Franz Heckendorf en odefinierbar, grumlig godhet – som räddade liv.

Tuva Korsström är litteratur­recensent och var tidigare kulturchef på Hufvudstadsbladet, Helsingfors.