Att tala om ondskan som banal och samtidigt se den som ofattbar kan tyckas motsägelsefullt, men paradoxen är endast skenbar. Banaliteten ligger i att den ständigt upprepas och att den skapas och utövas av personer som ter sig högst ordinära, medan det som gör den obegriplig är själva det existentiella, innebörden av att människor förmår utöva värsta tänkbara grymhet mot sina medmänniskor.

Folkmordet i Rwanda kan granskas utifrån båda dessa perspektiv och Philip Gourevitch fångar något av komplexiteten i sin elva år gamla studie, nu utgiven på svenska som Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer . Gourevitch har talat med många rwandier, både tutsier och hutuer, för att samla information till sin skildring, en krönika som sträcker sig tillbaka till kolonialtiden och fram till det år då boken utgavs i amerikanskt original.

Naturligtvis kan detta inte vara annat än en plågsam läsning, liksom alla försök att återberätta historien om hur minst 800000 människor mördades under ett par månader, från början av april 1994. De flesta hackades ihjäl med machete, det vanligaste jordbruksredskapet, av människor de levt sida vid sida med under större delen av sina liv. Ändå strävar Gourevitch efter att åstadkomma något annat än de reportage han också skrivit under sina många besök i detta centralafrikanska land där de båda folkgrupperna, hutumajoriteten och tutsiminoriteten, är så lika att man knappast ens kan tala om etniska skillnader. Han går bakåt i tiden för att finna rötterna till det onda, orsaken till att det kunde ske.

Att säga att han inte lyckas helt är inte att påstå att han misslyckas fullständigt, eftersom han förmedlar en mängd fakta, bland annat om avkolonialiseringen och det växande hatet från hutuernas sida mot tutsierna. Det har byggts upp under lång tid och har resulterat i övergrepp och massakrer långt innan folkmordet iscensattes. Man kan inte väcka ett sådant hat plötsligt, det måste formas under år av propaganda och dehumanisering av offren. I detta arbete indrogs alla, från journalister och präster till vanliga bybor. Tutsierna anklagades för att stödja motståndsrörelsen som arbetade från grannländerna. De kallades kackerlackor och de hotades med utrotning långt innan planerna omsattes i handling.

Om Gourevitch främst tar sig an de övergripande händelserna och drar upp de stora linjerna går hans franske kollega Jean Hatzfeld i motsatt riktning, Han studerar allt på mikronivå genom att djupintervjua människor i ett litet område där tusentals tutsier jagades och dödades i de träskmarker och skogsområden dit de tagit sin tillflykt när mördandet inletts.

Antilopernas list är Hatzfelds tredje bok i ämnet. I den första var det de överlevande som fick ordet och i den andra återgav författaren de berättelser som han lyckats få ett gäng mördare att ge ifrån sig när han under längre tid besökte dem dagligen i fängelset. I den senaste boken, utgiven för två år sedan på franska och nu försvenskad, hörs både överlevarna och mördarna. Deras röster blandas och även i verkligheten tvingas de leva nära varandra i de byar där ingen gemenskap kan finnas. De flesta skyldiga har benådats och släppts ur fångenskapen efter en del års inspärrning och en kortare ”omskolning”. De har återvänt till hemtrakterna, till familjer och jordlotter, var skulle de annars ta vägen.

Även dessa intervjuer, gjorda mer än tio år efter folkmordet, är plågsamma att läsa. Det svåra är inte bara de brutala scenerna från den korta tid när hutuerna slet dagarna i ända med att hugga ihjäl alla tutsier som de nyligen hade levt tillsammans med, utan att vilja betrakta dem som sina medmänniskor.

Lika outhärdligt känns det emellanåt att ta del av vardagen sådan den nu gestaltar sig. Överlevarna försöker finna ord för sin ofrånkomliga rädsla och lika ofrånkomliga frustration. Att glömma kan de inte, det är vad brottslingarna med få undantag aktivt ägnar sig åt. Det som hände går inte att göra något åt, säger de, det bara blev så. De påstår sig inte komma ihåg, de försöker inte förstå, de uttrycker i de flesta fall ingen påtaglig ånger. För tutsierna innebär detta att de aldrig mer kan känna sig säkra på att det som skedde inte kan upprepas.

Det brukar ju heta så, att detta aldrig får hända igen, men det hade man sagt om andra händelser när folkmordet i Rwanda ägde rum och när det väl skedde var det inte många bland världens ledare som visade något intresse för detta avlägsna lilla land. Man ansträngde sig från det som brukar kallas det internationella samfundet för att se bort och ignorera alla rapporter om vad som höll på att hända och om vad som sedan inträffade. Först när allt var över växte engagemanget. Den delen av historien går det att studera närmare i Gourevitchs framställning. Hos Hatzfeld kan man utläsa vad detta skändliga beteende från omvärlden förde med sig i detalj.

Finns det då något hopp om att tutsierna på sikt skall kunna leva utan skräck för att den överväldigande majoriteten hutuer inte än en gång skall drivas till nya utrotningsaktioner av det hat som fått näring under decennier?

Att tutsierna nu sitter på regeringsmakten och kontrollerar militären är knappast en fullgod garanti, möjligen kan man hoppas att måttfullheten i maktutövningen och den medvetna försoningspolitiken ger utdelning. För kvinnan som möter sina familjemedlemmars mördare på gatan och tar honom i hand känns detta antagligen inte betryggande. Hon hälsar på honom för att inte Gud skall titta snett på henne eller sätta onda ögat på hennes familj. I jordelivet väntar hon sig inget av denne gudom, möjligen i himlen. Andra uttrycker en känsla av tomhet. De skapar sig nya liv, men de litar inte på nuet, även om det ibland ordnat sig hyfsat ytligt sett, och av framtiden förefaller de inte våga vänta sig något.

Det som saknas, vilket flera överlevande framhåller för Hatzfeld, är de dödas röster. Deras upplevelser, deras minnen, kan inte återberättas av de levande. Ingen aldrig så välskriven skildring kan göra dem hörda. I den insikten ligger det ofattbara.