Jag skulle tro att det från vår horisont, det vill säga den västerländska världens självgoda front, ofta faller sig naturligt att ta hinduismens brokiga panteon som intäkt för religiös underutveckling. Ormdemoner och heroiska apkrigare, Ganesha, elefantguden som rider på en mus, och Krishna, Vishnus åttonde inkarnation, som inte nöjer sig med mindre än åttiofyratusen älskarinnor - allt detta låter mer som saga än religion, och därför antar den förbluffade kameraturisten, som räknat de vildsint dansande gudarnas armar, att hinduerna i viss mån befinner sig på samma andliga nivå som grekerna under antiken eller vi, nordbor, på vikingatiden.
Detta okunniga betraktelsesätt har förmodligen en del att göra med hinduismens uppkomst som begrepp: den engelska kolonialmakten behövde ett namn för att bunta ihop de människor på den indiska
subkontinenten som varken var kristna, muslimer eller buddhister. Namngivning är alltid ett slags maktutövning, men när det gäller hinduismen medföljde en okunskap som i mångt och mycket lever kvar i den västerländska människans syn på den tredje största religionen i världen. Även om själva namnet inte längre är problematiskt - dagens hinduer kallar sig hinduer - kvarstår den oförstående attityden, som i hinduismen ser någotapart och irrationellt.
Den norske religionsvetaren Knut A Jacobsen skriver i boken Hinduismen att vissa framställningar av hinduismen domineras av det exotiska och sensationella, och att författare hellre ägnar sig åt att mystifiera än att kontextualisera. Detta är nu ingenting som enbart drabbar hinduismen - det kan nog sägas om de flesta lättvindiga presentationer av främmande och därmed skrämmande religiösa yttringar. Icke desto mindre förtjänar hinduismen en initierad och aktualiserad beskrivning, för den består av mer än heliga kor och blodtörstiga dödsgudinnor, och är i allra
högsta grad en levande lära.
Jacobsen har tagit på sitt professorliga ansvar att ge oss den beskrivningen. Det har blivit en vetenskapligt komplett bok, som duger både för den som vill ha en introduktion och den som söker fördjupande avsnitt. Till viss del är det en knölig text eftersom den är stofferad med kursiverade sanskritiska termer och myriader av diakritiska tecken, och som så ofta är fallet i religionsvetenskapliga översikter lyser det mänskliga perspektivet med sin frånvaro. Vilka är de människor som smyger ner i Ganges för att hälsa solen och den nya dagen, eller fäster rökelsestickor i de heliga träden, och vad vill de med sina rituella handlingar? De utgör religionens blod, men får inte komma till tals. Nåväl, boken fullföljer ändå sitt uppdrag, att utan eftergifter orientera och nyansera, med den äran.

I stället för att bekriga främmande andliga influenser har hinduerna assimilerat dem genom åren, och på så vis breddat och berikat sin tro. Nyckelordet för en religion som präglas av
öppenhet (vad signalerar Indiens utsmyckade tempel, om man jämför med Sveriges vitmenade, inåtvänt mumlande kyrkor?) och tolerans är mångfald. Med detta menas inte bara att hinduismen som religiös tradition består av ett oräkneligt antal riktningar och inte känner några etniska begränsningar - mångfalden omfattar också gudsbilden.
Det som vid första anblicken framstår som ett primitivt och knasigt mångguderi är i själva verket ett kalejdoskopiskt återsken från ett och samma gudomliga anlete. Brahma, Vishnu och Shiva, som utgör den hinduiska triaden, representerar tre olika sidor eller sinnelag hos världsanden, Brahman, som annars befinner sig bortom alla beskrivningar. Hinduismens gud är en, men hans manifestationer många, och fantasifullt utstyrda, avbildade på tempelfriser och kolorerade gudaplanscher.

Detta är något som konsthistorikern Adèle Schreiber tittat närmare på. Hennes bok har titeln Den hinduiska gudavärlden, med tillägget ”i indisk konst och litteratur”. I förordet tillstår docenten Erik
af Edholm att Schreibers arbete fyller en lucka, eftersom ett allmänt översiktsarbete om hinduisk konst och mytologi saknats i svensk litteratur.
Må så vara. Det är ändå synd att Schreiber tar sig före att täppa till två luckor samtidigt. Jag hade hellre läst ett verk bara om hinduisk konst eller ett verk bara om hinduisk mytologi. Nu blir det bägge, och då tar de konstvetenskapliga anvisningarna överhanden, och pressar ner de spännande mytologierna till ett supplementärt plan.

Som konstvetenskaplig guide är boken emellertid utmärkt, med sina utförliga bildanalyser och förklaringar av skumma attribut och mudragester fyller den gott och väl nämnda lucka. För det är onekligen så att den hinduiska bildkonsten framstår som ett gytter för en oinvigd betraktare. Om jag undrar varför Shiva i sin kosmiska förstörelsedans trampar på en knubbig, liten gubbe berättar Schreibers bok att gubben heter Apasmaradvärgen och är okunnighetens symbol. Det är alltså jag innan jag visste att det var jag, för i samma stund
som jag läser mig till att det är jag upphör det att vara jag. Svårare än så är det inte att undfå Shivas välsignelse och slippa hans i och för sig gudomliga fotsvett: läs bort det.