Vad innebär det att vittna från samtiden? Aslı Erdoğan skriver vittneslitteratur från världens botten. Med ”Stenbyggnaden” ställer hon återigen läsaren inför såväl pågående outhärdliga sanningar som en förtärande skönhet vilken tycks handla om ren överlevnad.
De två böckerna av Erdoğan som finns på svenska sedan tidigare är ”Staden i den röda kappan” och ”Den mirakulöse mandarinen”. Den som läst henne vet att hon är en av de absolut främsta. Hennes romaner absorberar världen med en kärlek som gränsar till vanvett, dess vandrande gestalter får sina gränser nedtrampade och genomkorsade på ett sätt som gör språket nytt och aldrig för ett ögonblick lämnar solidariteten med en nedtrampad värld.
”Stenbyggnaden” är en bok om världens alla helvetiska fängelser, en bok om våld, och därmed riskabel. Den tortyr som helst förträngs ur helskinnade medvetanden är frestande att förvandla till litteratur, men svår att inte komprometteras av. Erdoğan har aldrig vänt våldet till sin fördel.
I slutet av september i år skriver hon på Svenska Pens ”Dissidentbloggen” om de många massgravar som hittats i Turkiet. Helt nyligen upptäcktes ett gruvschakt där ihjältorterade och brända tonåringar kastats ner och täckts av stenar.
En blålila barnkropp som identifieras av de anhöriga.
I ”Stenbyggnaden” ekar dessa röster. Det är en märklig byggnad som Erdoğan har rest, där varje sten är knådad till skimrande hårdhet och fogad till nästa och nästa i en sådan täthet att jag tappar andan, går vilse, blir stående i en mening en lång stund som paralyserad.
Den lyriska labyrinten är full av formuleringar att citera. ”Jag stoppar stjärnan, som fallit just den här natten som är min, i fickan, jag skrubbar den ren, och lindrar dess sår genom att smeka den i timmar.” Det enastående språket görs rättvisa av Ulla Lundströms omsorgsfulla översättning.
Erdoğan skildrar den fysiska tortyren, smärtan utan omskrivningar, kroppens sår och bulnader, ärr som aldrig försvinner. (Alla dessa spår som ju finns överallt, också här, i kroppar på tunnelbanan, vid lekplatsen, i mataffären.) Hon skriver om att befinna sig i en värld av askgrå sten där klockorna ”var alldeles blodfyllda efter att ha piskats framåt i det oändliga, de mäktade inte längre med uppgiften att bära alla bördor, de orkade inte ta ett enda steg till.” Tiden står stilla i ett fruktansvärt nu.
Det enda sättet att uthärda i det nuet är att dela sig, att klyvas och leva vidare med olika jag, lika splittrad som de omkringkastade orden. Försöken att surra fast sig själv, fånga det skingrade och sönderslagna jaget tillhör bokens centrala teman och gestaltar följderna av att beröva en människa det enda hon har som är hennes särskilda, egna existens.
Aslı Erdoğan skriver också magiskt vackert om ängeln som kom för att leva bland människorna, men fick vingarna avhuggna och bara lämnade blicken kvar. Hon skriver om sådana som blivit dårar av tortyren, om barnfångar som sjunger en överjordisk sång. Genom allt dröjer en uppmärksam ömhet vid det allra starkaste och sköraste på jorden.
