Tur är det att David Eberhard försäkrar att han – till skillnad från majoriteten av sina landsmän – för egen del inte är lättkränkt, för nu måste det sägas: att läsa hans Ingen tar skit i de lättkränktas land är som att vara på party och bli inträngd i ett hörn av någon inte helt nykter person som utdraget, monologiskt och med otaliga upprepningar och omtagningar vill delge en alla sina åsikter på en gång.
Rätt ska vara rätt: bitvis är det faktiskt underhållande, men det är för mycket, på tok för mycket. På tok för mycket känner man dessutom igen från den stora succén ”I trygghetsnarkomanernas land” och huvudtemat – att svenskarna oupphörligen vill se sig själva som offer – är ju ingalunda nytt: det har redan utvecklats med betydligt större elegans och stringens av först Maciej Zaremba i en artikelserie i DN och sedan av Ann Heberlein. Dem citerar Eberhard visserligen men det är karakteristiskt för hans självrättfärdighet att han inte antyder någon som helst tacksamhetsskuld.
Hans huvudbudskap – och det känner man som sagt igen – är att vi lever för vadderat, att staten överbeskyddar och kontrollerar oss, att vi måste lära oss att hantera motgångar.
Men han skjuter på allt som rör sig. På skolan som inte nöjer sig med att människor är jämlika utan vill göra dem lika, på jantelagen, på begreppet solidaritet, på vidskepelse. På psykoanalysen som han avskyr av hjärtat, på monarki och genusteori.
Somt har han fått fullständigt om bakfoten: så tror han att ”hermeneutik” är ”en lärosats som säger att man kan bevisa saker utifrån subjektiv övertygelse”. Genomgående är metoden grovt populistisk. Det han tycker illa om förvränger han för att utan mer krävande argumentation kunna skjuta ner det.
Ett intressant exempel på hur logiken kan se ut är resonemanget om solidaritet: ”Solidaritet är ett begrepp som i någon mening också bygger på att vissa grupper känner sig överlägsna andra och därför måste vara solidariska med dem. Men det verkar inte vara problematiskt i jantelagens Sverige. Jag menar inte att man inte ska vara inkännande och hjälpa varandra. Det är ett av civilisationens fundament. Men solidaritet som bygger på en föreställning om att den starkare hjälper den svagare för att det förväntas av honom eller henne inrymmer med självklarhet normen att den starkare är mer värd. En sådan solidaritet bygger därmed inte lika tydligt på empati. Medkänsla och omtanke är egenskaper som blir meningsfulla först när de kommer från hjärtat”. Alldeles bortsett från att resonemanget går på rundgång och är stilistiskt slappt har Eberhard ju redan genom sin definition misstänkliggjort solidariteten. För egen del undrar jag också högst pragmatiskt om inte medkänsla och omtanke kan ha ett värde var de än kommer från.
Eberhard har haft stora framgångar som föreläsare men förefaller nu ha blivit fartblind: ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” är en undermålig bok som också förlaget borde skämmas över. Vilket inte hindrar att jag kan ge Eberhard rätt i att det finns en utagerande ilska som är sundare än offermentaliteten.
Och i att terrorismen knappast bekämpas på ett meningsfullt sätt av att vi alla står med tandkrämen i plastpåse vid säkerhetskontrollerna.
