”Fantasy på amfetamin”, ”Politik på speed” och ”Zoologi på crack” har den redan hunnit kallas av företrädesvis välvilliga tyska recensenter. Själv har jag svårt att stämma in i den begeistrade hyllningskören, även om de centralstimulerande metaforerna i sig är en kongenial beskrivning av den aktuella bokens stil och komposition. En hallucinatorisk dekokt är den hur som helst, den tyske författaren Dietmar Daths utopisk-darwinistiska romanbrygd, Die Abschaffung der Arten .
Att det är den i subkulturella kretsar geniförklarade Dath som står bakom verket förvånar väl ingen som tidigare bekantat sig med denne radikale marxist och uppviglande genresprängare. Efter popfilosofiska romanballonger som svävat iväg någonstans mellan science fiction, skräcklitteratur och politiskt manifest var det väl bara en tidsfråga innan han skulle ge sig i kast med själva evolutionsläran och mänsklighetens slutliga undergång i sviterna efter vår tids genteknologi och biopolitik.
Den brett upplagda romanen och spekulativa utopin utspelar sig i en obestämd framtid, i en ny tidsålder där djuren tagit över världsherraväldet och människohistorien är ett minne blott. I denna posthumana era har mutationerna fått fritt spelrum, där lejon, åsnor och myror, trollsländor, hundar och hästar med nya anatomiska, sociala och kulturella förutsättningar spränger ut och befolkar den korsbefruktade litterära skapelsen med sin zoologiskt myllrande mångfald. Det som en gång var Europa domineras nu av ett par labyrintiska och igenvuxna jättestäder, och den löst sammanlänkade Zoo-staten hålls hjälpligt samman av lejonet Cyrus Golden och hans toppdiplomat Dmitri, en intellektuellt bevandrad varg som skickas till Sydamerika för att spåra upp och konfrontera en farlig motståndare till den härskande ordningen (i själva verket ett slags tänkande maskiner).
Uppdraget ger sedermera Dmitri djuplodande insikter i betänkligt mänskliga fenomen som politik, konst och vetenskap, men resulterar också i privata upplevelser som en kärleksaffär med ett lodjur och en oförglömlig sexualakt med en svan som deklamerar Shakespeare.
För att säkra de hotade arternas konstans – här har uppenbarligen Linné ett lika långt finger med i spelet som Darwin – ser man slutligen också till att med ett slags rymdålderns Noaks ark skicka upp sina genetiska kopior till Mars och Venus; alltmedan man på jorden och på människors vis ägnar sig åt partibildningar, religiösa svärmerier, finansieringar och konstnärliga dispyter.
En kvasifilosofisk roman om djur som beter sig som människor är när allt kommer omkring en roman om människor, och där har Dath ingenting alls att säga om vår förefintliga eller potentiella tillvaro, i synnerhet inte som hans två-, fyra- eller tusenbenta vänner tror sig kunna förändra världen på alla möjliga vis utom med liberala medel.
Nej, Daths i sig infallsrika, kvicka och intertextuellt laddade roman smäller garanterat högre på det formmässiga idéstadiet och som tankelek än som gestaltad skapelse. I socialdarwinistisk mening, och i enlighet med den litterära evolutionens naturliga urval, torde den då också ha en högst begränsad livslängd.
