Kronologiskt anlagda biografier har en benägenhet att bli lite sega mot slutet, som livet självt kan vara i värsta fall, men här vi att göra med ett lysande undantag. Slutscenen i David Quammens ”Den motvillige Mr. Darwin” är sannerligen värd att vänta på. Gubben dör visserligen till sist, men berättelsen lever hela vägen. Kapitlet heter ”Den sista skalbaggen”. Jag ska inte orda mer om det.

Sägas bör emellertid att biografin i fråga också för övrigt är en resa man inte vill ha ogjord. Böcker av det här slaget kan ju även bli lite tröga i starten, vilket författaren här undviker genom att helt enkelt hoppa över barnaåren och ungdomen. Till och med seglatsen jorden runt med HMS Beagle lämnar han därhän. Den har andra skrivit om så det räcker.

I stället börjar historien på våren 1837, då Charles Darwin (1809–1882) var fullt sysselsatt med att sammanställa sina rön och intryck från den långa resan. Det var också då han påbörjade de hemliga anteckningar som långt senare, först 1859, skulle utmynna i ”Om arternas uppkomst”, som hur man än ser på saken är en av världshistoriens mest betydelsefulla böcker.

Amerikanen David Quammen, som på 1980-talet fick ett par av sina romaner översatta till svenska, men som främst är känd för sina populärvetenskapliga verk, lägger tonvikten på Darwins tvekan. Teorin om evolutionen var ju väsentligen klar och formulerad redan 1844. Så varför denna långa väntan på publicering? Också detta har andra behandlat, förvisso, men inte med samma litterära driv som här.

Sålunda löper en annan evolution likt en tråd, illröd, boken igenom, nämligen utvecklingen av äktenskapet mellan Charles och Emma, hans kusin. En från början pragmatisk och passionslös förening som under åren fördjupades till ömsesidig hängivenhet. En kärlekshistoria, helt enkelt, med högt förklaringsvärde.

”För att fira äktenskapet delade de några smörgåsar och en vattenflaska på tåget ner till London. Det var deras egen valda stil. Ett försynt par, obenägna att visa upp sig på ett översvallande sätt. Och så var han tvungen att återvända till arbetet.” Det är vad jag kallar en bröllopsresa. Hon var 30, han 29. De skulle hålla ihop.

Emma var varmt religiös livet ut, och trodde på själens odödlighet. Charles, däremot, miste helt sin ungdoms tro; droppen var när hans över allt annat älskade dotter Annie avled inför hans ögon, tio år gammal, i en meningslös lungsjukdom. Nej, någon gud fanns inte. Människan var dessutom ett resultat av evolutionens blinda krafter, likt andra djur. Han, om någon, visste det.

Lojaliteten med Emma, som födde tio barn, är en förklaring till hans tvekan att offentliggöra sin teori. En annan lika god är hans oro för att sådana hädiska tankar skulle fångas upp av radikala krafter, och leda till samhällsomstörtning. Han var trots allt en man av börd, med gods och guld att värna. Eller så hade han helt enkelt för mycket att göra. Ville veta mer. Experimentera ännu lite till. Tänka.

Quammen skriver: ”Charles Darwin var en komplicerad människa, modig men blyg, gudabenådad men bekymrad, med ett briljant intellekt men vekt hjärta och en mage som for runt som en färgblandare.” Han kräktes ofta. Och alltsammans kokte ner till – just det – tvekan. En historisk långbänk. Först när han fick det famösa brevet från Alfred Russell Wallace, sommaren 1858, satte han fart.

Historien om Wallace är en av höjdpunkterna i ”Den motvillige Mr. Darwin”, delvis tror jag eftersom att han är en av författarens gamla bekanta. Redan 1997, i boken ”The Song of the Dodo” skrev Quammen om Wallace i en glimrande essä; den unge samlaren, hungrig och pank, som blev Darwins medupptäckare av arternas uppkomst genom naturligt urval.

Det finns en longör i boken, det kan inte förnekas. Den utspelar sig under de åtta år när Darwin forskade om rankfotingar. Kanske är det ett medvetet stilgrepp, för de åren var i sig ytterst enahanda. Dock är jag osäker på om stycket är njutbart för andra än biologer. Men bortsett från detta håller jag boken högt; en av de bästa Darwin-biografierna.

Översättaren Folke K Larsson lyckas fånga författarens lediga stil, och förlaget ska ha en eloge för att man har bemödat sig om att göra ett föredömligt, användbart register.

Och nu skulle jag kunna avrunda alltihop med några högstämda ord om årets Darwin-jubileum, som antagligen är orsaken till att boken kommer ut på svenska just nu, men det tänker jag inte göra. Ärligt talat är jag bara trött på alla dessa jubileer.

Det är inte därför jag vill rekommendera ”Den motvillige Mr. Darwin”, utan på grund av att läsaren här inte bara ges inblick i en stor människas liv, utan även i en ännu större idé om livet, ständigt hotad. Närmare hälften av alla amerikaner förkastar evolutionen, skriver Quammen uppgivet, och fler än 80 procent anser att människan själv på ett eller annat sätt är skapad av Gud. Starka krafter, både politiska och kyrkliga, verkar för att de siffrorna ska bli ännu högre. Som om Darwin aldrig funnits. Kunskap är det enda som hjälper. Upplysning.