Svenska författare som har skrivit både kunnigt och vackert om hur det kan kännas att själv spela fotboll är Fredrik Ekelund och Peter Kihlgård, men som inlevelsefull fotbollsskildrare har de en riktigt vass konkurrent i dansken Hans-Jørgen Nielsen (1941–1991).
Hans-Jörgen Nielsens roman ”Fotbollsängeln” publicerades i Danmark 1979 (”Fodboldenglen”) och kom två år senare i svensk översättning av Ingvar Lindblom. För litterata fotbollsälskare framstår Nielsens roman som banbrytande i sin skildring av underbara detaljer i spelet, till exempel av njutningen att lyckas med en dribbling, att slå en precis passning och av att i exakt rätt ögonblick löpa i position för att ta emot en boll.
Det är i år 30 år sedan ”Fotbollsängeln” kom ut. Vid det här laget framstår romanen som mer betydande än den tedde sig 1979. I en omröstning kring millennieskiftet hamnade den på en dansk lista över 1900-talets 20 främsta litterära verk. Säkert berodde det inte på fotbollsskildringen utan på att Nielsen bättre än någon annan lyckades sammanfatta en turbulent tid och alla dess anfäktelser.
”Fotbollsängeln” är en desillusionsroman om studentvänsterns sammanbrott och den manliga förvirring som uppstod då feminismen växte sig starkare på 70-talet. Nielsen skildrar en traumatisk skilsmässa, vardagen i ett promiskuöst vänsterkollektiv och avgrundsgapet mellan akademiska kretsar och arbetarmiljöer.
Det är en uppslitande och djupt tragisk roman. Den kretsar kring Frands och hans barndomsvän Franke. Franke har haft framgångar som fotbollsproffs och är en sann ”working class hero”, medan Frands själv är en marxiserande akademiker som har fjärmat sig från sitt ursprung.
I pojk- och junioråren var Franke och Frands ett radarpar, ”FF”, i den lilla klubben Fremad Amager. De fick uppleva samspelets unio mystica. Denna juniorlycka och spelglädje skildrar Nielsen mästerligt.
Ännu inte 30 år gammal återvänder Franke som alkoholiserad fotbollsinvalid från några framgångsrika år i engelska förstadivisionen. Valda delar av hans karriär är hämtade från de gamla danska fotbollshjältarna Henning Jensen och Frank Arnesen, dock inte det katastrofala slutet.
Franke slår ihjäl sin hustru och sina barn och begår sedan självmord. Livet utanför rampljuset och proffslivet förvandlar honom till en desperado.
Men Frands, den andra delen av den forna duon FF, misslyckas tack och lov med sitt självmord. Istället börjar han söka en ny och mer bärkraftig identitet, bortom tillvaron som akademikerrevolutionär med smak för abstraktioner.
Det är Frands smärtsamma rekonstruktion av sig själv som är själva kärnan i romanen. Hans minnen av pojkårens fotbollsglädje framstår som paradisiska i jämförelse med allt som senare har hänt honom. Han klamrar sig inledningsvis fast vid dessa minnen och skildrar fotbollen som positiv motbild till studentvänsterns nervösa politiska korrekthet och rödstrumperörelsens krav på millimeterdemokrati.
Romanen är sammansatt av korta avsnitt, ett växelspel mellan epifanier och fragment, dagboksnotiser och miniessäer. Själva kompositionen liknas vid ”en långdribbling, att hålla bollen med fötterna, den ena dragningen ger den andra i ett oöverskådligt mönster, kanske finns det inget annat sätt”.
Sigurd Kværndrup, medeltidsexpert och balladforskare, spelade i många år i samma köpenhamnska korplag som Hans-Jørgen Nielsen. Laget hette Husets Bogforlag. Sigurd har berättat för mig att Nielsen var en skicklig och hängiven fotbollsspelare.
Hans-Jørgen Nielsen dog 1991, bara 50 år gammal. Han slipper se ödesmatchen mellan Danmark och Sverige ikväll. Själv åker jag över till Danmark för att se den tillsammans med Sigurd Kværndrup. Jag hoppas att jag blir den av oss som kommer att få glädja sig mest.
