Med viss regelbundenhet publiceras i Danmark böcker om landets underrättelseorgan. Senast ut i raden är Hans Davidsen-Nielsens ”Spionernes krig” som handlar om den militära underrättelsetjänstens (FE) historia under det kalla kriget. Författaren, som är journalist på tidningen Politiken, har tidigare publicerat en ytterst välskriven historisk exposé över den danska motsvarigheten till Säpo, PET, som väckte stor uppmärksamhet.
FE:s syn på världen kom att präglas av att dess första chefer på olika sätt hade varit verksamma inom det nationella motståndet mot den tyska ockupationen. Militärer styrde i allt väsentligt verksamhetens inriktning och arbetade i huvudsak med Sovjetunionen och de närliggande Warszawapaktsstaterna Polen och DDR som målområde. När Berlinmuren restes och de värvade uppgiftslämnarna inte längre kunde resa fritt mellan öst och väst förändrades dock förutsättningarna för att underhålla informatörer i de östra sektorerna av staden.
Detta medförde att betydelsen av signalspaningen FCR (Forsvarets Central Radio) ökade för underrättelser om de militära förhållandena bakom järnridån. FCR hade genom åren alltmer utökat sin kapacitet att följa militär verksamhet i landets närområde.
I samband med Kubakrisen kom den danska underrättelsetjänsten, mycket tack vare FCR:s insats, att skörda en av sina största lagrar. Genom att spana mot den sovjetiska marina trafiken kunde man iaktta sjötransporterna som var på väg mot Kuba när fartygen löpte ut från Leningrad och olika baltiska hamnar. Från dansk sida kunde man därför på ett tidigt stadium informera sina amerikanska partners om att Washingtons krav hörsammats i Kreml. Genom signalspaning fick underrättelsetjänsten bevis för att flertalet sovjetiska fartyg vände åter till hemmahamnarna.
Författaren tar med läsaren på en läsvärd resa genom det kalla krigets historia och jämför utvecklingen i världen med de årsöversikter som FE skickade till landets politiska ledning. Under 1980-talet tycks emellertid en viss oenighet ha spridit sig inom FE beträffande vilken karaktär som tjänsten överhuvudtaget skulle ha, en i huvudsak militär prägel eller en tjänst med ökad inriktning mot civila objekt i utlandet.
Hade man då haft en kristallkula hos FE hade man nog satsat mer på den civila delen, men ett problem med underrättelseverksamhet i allmänhet är ju att man inte enbart kan rikta sökarljusen åt det håll som för dagen verkar vara viktigast utan att man också i stor utsträckning måste ägna sig åt en fortsättning av gårdagens problem.
Davidsen-Nielsen har på ett bra och framför allt realistiskt sätt åskådliggjort sitt lands underrättelsehistoria efter andra världskriget och redovisar i denna bok både framgångar och missar. Som svensk läsare måste man ändå fråga sig varför, med visst undantag för Willhelm Agrells utmärkta böcker, det inte skrivs om svensk underrättelseverksamhet på samma sätt här.
