Danskarna är stolta över att vara danskar, svenskarna stolta för att de tycker att de är bäst. Det är ett modernt danskt ordspråk. Men i all vår självgodhet har vi på senare år fått allt svårare att stå ut med den uppblossande danska nationalismen. Den danska chauvinismen är ett problem, främlingsfientligheten i breda folklager och på senare tid alltmer även inom det kulturella fältet, också bland en del intellektuella. Det hade man väl ändå inte riktigt kunnat räkna med. Men så tycks det vara. I mycket har danskarna varit vägvisare för oss, i kraft av sin närhet till det europiska fastlandet, men de vill inte längre spela den förmedlande rollen utan sluter sig numera ofta igelkottsmässigt kring sina egenheter och visar rödvita taggar mot omvärlden.
Man har anledning att bli orolig. Och har skäl att bli bekymrad när man bläddrar i och med visst vemod läser den nordiska antologi som Torben Brostrøm har sammanställt med hjälp av Anders Juhl Rasmussen. Boken heter Nordisk litteratur til tjeneste och har den illavarslande undertiteln ”Nordiske kanoniske tekster”. Boken inleds med ett förord av den danske kulturministern Bertel Haarder. ”En kanon väcker debatt”, skriver han förhoppningsfullt, och hävdar att den nordiska självmedvetenheten har behov av ”styrkelse”. Finns det verkligen ett sådant behov? Den gamle garvade kritikern Torben Brostrøm har tillsammans med sin adjutant ställt upp på detta. Även om Brostrøm och hans medhjälpare har stretat emot och lyckats trumfa igenom att antologin heter ”Litteratur til tjeneste” och först i den ohämmade undertiteln anger att urvalet syftar till att återge ”Nordiske kanoniske tekster”, så kan man bli dystert tankfull. I sitt syfte talar boken maktspråk, hur hedervärt än Brostrøm försöker slingra sig i sin inledning. Den ideologiska agendan är nämligen redan satt, av kulturministern i förordet. Att boken är utgiven av Nordiska ministerrådet gör inte saken bättre.
Är det så här en litterär kanon ska etableras? 100 sidor dansk litteratur, 100 sidor svensk, 100 sidor norsk, 90 sidor isländsk, 70 sidor finsk, 70 sidor färöisk, 70 sidor grönländsk, drygt 50 sidor samisk och 20 sidor åländsk? Proportionerna är en sak. Man kan förstås fråga varför den finska litteraturen får stryka på foten och inte ges lika stort utrymme som den danska, norska och svenska utan får hålla sig till det sidantal som tillmäts grönländsk och färöisk diktning. Kan det ha att göra med att redaktörerna är danska? Värre ändå är det med den genomgående snuttifieringen. Vem är det som ska läsa detta? Våra invandrare eller våra nordiska patrioter? Vem blir, för att ta svenska exempel, nöjd med vardera en dikt av Tegnér, Stagnelius och Fröding eller med vardera 5–6 sidor av Almqvist, Lagerlöf och Strindberg? Vem skulle kunna bli belåten med detta litterära småplock? Är inte denna antologi med ”nordiska kanoniska texter” bara en tvivelaktig kulturpolitisk manifestation? Jag tycker det.
