Förväntningarna på den dominikansk-amerikanske författaren Junot Díaz har varit skyhöga sedan han för fem år sedan lade den litterära världen för sina fötter med ”Oscar Waos korta förunderliga liv”. Det var en uppfinningsrik och galghumoristisk berättelse om kärlek, utanförskap och exil, skriven på en lika pyroteknisk som övertygande prosa: vig, rapptungad och gatusmart. Berättaren i ”Oscar Wao” var en viss Yunior, en gestalt som inte bara påminde om den Yunior som figurerade i Díaz första bok, novellsamlingen ”Sjunk”, utan dessutom en hel del om författaren själv.
Och varför överge ett vinnande koncept, tycks Díaz ha tänkt när han nu för tredje gången låter sitt alter ego träda fram i strålkastarljuset.
”This is how you lose her” är en novellsamling där Yunior för ordet (ibland som ett jag, ibland som ett du) i åtta av de nio tätt sammanlänkade berättelserna. Redan på första novellens första rad slår han fast att han inte är någon dålig människa. Svag kanske, benägen att begå misstag, men i grunden en hygglig kille. Hans otaliga flickvänner skulle dock knappast hålla med. De skulle nog snarare kalla honom svin och skitstövel. Yunior är nämligen precis som sin far och bror före honom närmast patologiskt otrogen – och patologiskt oförmögen att dölja sina snedsteg.
”Du borde skriva ’Den otrognes guide till kärleken’”, säger en vän till honom i den avslutande novellen, där en lite äldre och mognare Yunior lider alla helvetets kval efter att återigen ha stött bort en kvinna, den här gången en han verkligen älskade. Om han faktiskt kommer att skriva den förtäljer inte historien, men nu har Junot Díaz hur som helst skrivit den åt honom.
”This is how you lose her” handlar dock om mycket mer än kärlek, sex och dömda förhållanden. Precis som i sina tidigare böcker undersöker Díaz också invandrartillvarons villkor, och han gör det som vanligt med imponerande intellektuell skärpa och emotionellt djup. Ett par av berättelserna tar oss tillbaka till Yuniors barndom i Dominikanska republiken och till den första förvirrande tiden i en snötäckt och nersliten del av Parlin i delstaten New Jersey, och fångar med raka, drabbande bilder krocken mellan hemlängtan och utsatthet å ena sidan och fascinationen inför det nya å den andra. Samlingen rör sig smidigt mellan nu och då, mellan där och här, mellan det personliga och det politiska och, sist men inte minst, mellan högt och lågt – hos Díaz är Star Trek och datorspel alltid lika självklara referenser som Neruda och James Joyce.
Infriar då ”This is how you lose her” de högt ställda förväntningarna? Svaret måste bli både ja och nej. Ja, för att det är en njutning att läsa Díaz: hans röst är lika magnetisk och ojämförligt egen som alltid, och hans alter ego lika älskansvärd i all sin bedrövlighet. Nej, för att samlingen mer känns som ett trampande i samma hjulspår än ett verkligt steg framåt. Kanske har Junot Díaz nu kramat allt han kan ur Yunior, kanske är det äntligen dags att pröva ett helt nytt perspektiv? Det ryktas att han sedan ett antal år arbetar på en brett upplagd science fiction-roman om jättezombies i Haiti, med en ung kvinnlig hjältinna i huvudrollen. Det skulle faktiskt kunna bli hur bra som helst.
Junot Díaz har nominerats som en av finalisterna till årets National book award för sin senaste bok ”This is how you lose her”.
