Min morfar brukade föra dagbok. Öppnade man den för att se efter vad ur livet som hade letat sig in så var det mest anteckningar om nederbörd och temperaturer. Säkert en vana som blivit kvar från en tid då vår släkt var beroende av vädret för att kunna få fram mat, odla jorden.
Även i Susanna Alakoskis dagboksanteckningar från förra året, ”Oktober i Fattigsverige”, är väderanteckningarna många. De har inte med jordbruk att göra, men väl med överlevnad. När Alakoski lyssnar på P1:s väderrapport hör hon inte den lugnande saklighet som hennes bekanta hör. Hon hör potentiella katastrofer för de människor som lever utan tak över huvudet mitt i den ekonomiska framgångssagan Sverige.
Hemlöshet handlar Alakoskis senaste bok om, och fattigdom. Hennes egen barndoms fattigdom speglas i Rädda barnens rapport om den ökande barnfattigdomen. Oron för de hemlösa bottnar i tonårens kringdrivande tillvaro. Till skillnad från hennes två tidigare böcker, ”Svinalängorna” och ”Håpas du trifs bra i fengelset”, är det inte fråga om en roman den här gången.
I denna dagbok lämnar hon skönlitteraturens form, även om hon också skriver om omöjligheten att skriva helt sant, helt biografiskt. Om hur de val man gör som författare – var man placerar kommatecknen – påverkar berättelsen.
Det är oktober i Alakoskis bok, en kall månad för de som lever på städernas gator. Det är oktober också när jag läser boken. Jag står på Gullmarsplans tunnelbanestation, ser över på den andra plattformen. En man går omkring och ber de människor som sitter och väntar på tåget om pengar. En kvinna räcker honom något, sedan böjer hon huvudet, ser ned i sitt knä, på sina händer.
Det ser ut som skam, hon vågar inte möta de andras blickar. Det är inte skam över samhället, eller över hemlösheten. Utan skam över att ge. Skam över att hjälpa.
Alakoski ger hon också, cirka 200 kronor på ungefär två veckor. Hon räknar ut det, och hon räknar ut att pengarna inte har botat något – inte hennes skuld och inte samhällets skuld. Hon räknar ut att det inte skulle räcka, om varenda person i Sverige gav pengar på det sättet varje månad. Det är det samhället är till för, den enskilde kan bara hjälpa sig själv, bara samhället har resurser att hjälpa alla. Om det är det samhället vi väljer.
Alakoski vill utrota hemlösheten, fattigdomen, klasskillnaderna. Det låter så självklart när hon formulerar det, att skapa ett samhälle där alla har det bra, nästan lika bra. Men jag kan inte se det, jag lever i ett samhälle där de målen känns ouppnåeliga. Där den politik som förs vill få det att kännas ouppnåeligt. Alakoski skriver om det egna, välmående bostadsområdet: ”Många har två bilar och det grillas på sommaren. Det är som det ska vara.”
Jag funderar mycket över de meningarna. För den gamla tidens vänster var det självklart – tillväxt, det är så det ska vara. Mer åt alla. Men detta mer kommer någonstans ifrån, det finns inga oändliga resurser. Barn som måste tiga om sin fattigdom, människor utan hem, det är inte som det ska vara.
Två bilar, det är inte som det ska vara heller. Det är där det blir komplicerat, när ett bättre samhälle börjar handla om något annat än mer åt alla, när det kanske också behöver betyda mindre åt de flesta.
Alakoskis bok är inte enkel, inte en bok för den som vill tänka lite grann på sämre bemedlades liv och känna sig som en bättre människa efteråt. Här blandas statistik med Alakoskis tunga biografi, väderrapporter med lösa funderingar.
Det är en hackig, lite knepig text som jag ändå hoppas att alla som arbetar med människor (och det inkluderar politiker) i vårt land läser. Inte för att den kommer med självklara lösningar, utan för att den tvingar en att se.
