I sin biografi över Virginia Woolf – fortfarande den bästa levnadsskildringen av henne, trots Hermione Lees nyare och så mycket mer detaljrika – återger hennes systerson Quentin Bell en episod från 1908 eller 1909. Virginia, som då fortfarande var ogift och hette Stephen, satt med sin syster Vanessa i vardagsrummet på 46, Gordon Square och sydde helt sedesamt. Plötsligt kommer Lytton Strachey in, ser en fläck på Vanessas klänning och säger: ”Sperma?” Alla tre börjar skratta, liksom befriade sedan det onämnbara ordet väl uttalats. Virginia kom att se händelsen som ett av dessa ögonblick då ”Bloomsbury” föddes. ”Sex genomsyrade därefter våra samtal”, skrev hon senare, ”Vi debatterade samlag med samma iver och öppenhet som vi tidigare hade debatterat det godas natur.”

Det är inte otänkbart att Virginia hittade på det hela, eller så förbättrade hon verkligheten och gjorde myt av den, som den uppfinnare av Ögonblicket hon var. Hon uppfann också Bloomsbury, även om den materiella grunden bestod i syskonen Stephens flytt till stadsdelen 1904 och torsdagsbjudningarna med brodern Thobys överintelligenta vänkrets från Cambridge som gäster.

Men hade fenomenet Bloomsbury verkligen funnits utan Virginia Woolf? När hon dog 1941 skrev hennes vän TS Eliot att hon var som en nål som fäste ett stort antal mycket olika människor vid varandra – en fin metafor som fångar både skärpan hos henne och hennes exceptionella förmåga till vänskap.

Bloomsbury var kritiskt intellekt och vänskap. Och Virginia var dess mest karismatiska gestalt, tack vare sin blandning av skygghet och rättframhet, gåta och orakel. Kanske var det hennes blick som gjorde det, ”hennes underbara blick, på en gång självlysande och genomborrande”, som poeten Kathleen Raine skrev efter Woolfs föredrag om kvinnor och skrivande, det som skulle bli boken ”Ett eget rum”.

Kulturhistorien har många karismatiska figurer, inte minst kvinnor, dömda till glömska genom att de inte lämnat spår efter sig; de hade bara sin utstrålning, sin personlighet. Med Virginia Woolf är det annorlunda. Ju färre som minns henne från verkliga ­livet, desto starkare har hennes närvaro som författare blivit. Hur kan det komma sig? Jo, först nu kan vi ta del av hela hennes författarskap, alla fyra beståndsdelarna i det: romanerna, dagböckerna, breven samt kritiken och essäerna. Det var inte möjligt för hennes samtid. Fyra mäktiga och sinsemellan mycket olika fåror, eller trådar i väven Virginia. Ska man få ett grepp om henne bör man titta på hur de fyra skriftformerna uttrycker olika Virginia Woolf, ger henne möjligheten att vara flera personer parallellt.

Hon som föraktade kritiker (”skengestalter /som/ tillrätta­visar oss”), var själv en av 1900-talets verkligt stora kritiker. När hon avslutat en benådad essä om William Hazlitt kunde hon skriva: ”Jag är inte säker på att jag ljustrat den där lilla ålen i mitten – själva kärnan – vilket är ens mål som kritiker.”

Men hon hade lyckats med just det, där som i så många andra ­essäer. Av sin far Leslie Stephens hade hon lärt sig att plöja igenom ett enormt material för att fri­lägga ett författarskaps inre, dess bärande idéer. Hennes egen begåvning för detaljen var det som sedan fick texterna att lysa. Hon gjorde sig tidigt beroende av att skriva, men ännu tidigare av att läsa. Har någon annan författare gjort så mycket som hon för att främja själva läsandet i vår tid, få det att framstå som den allra ­viktigaste av människans många besynnerliga aktiviteter?

Det typiskt självkritiska uttalandet om Hazlittessän återfinns liksom kritiken av kritiker i det urval av Virginia Woolfs dagböcker, Ögonblick av frihet, som Elisabeth Grate Bokförlag nu publicerar på svenska. Låt mig genast säga det: ska ni läsa en enda bok i år är det denna. Den är som ett helt bibliotek, närmare 800 sidor gnistrande prosa, där de snabba kasten mellan ämnena, mötena, tonfallen, händelserna egentligen inte borde vara möjliga. Rytmen i hennes text, kombinationen av korta stackaton och det utbroderade, resonerande, är helt och hållet hypnotisk. Man vilar i denna bok och blir samtidigt maximalt uppmärksam. Den är dessutom så befriande osvenskt formgiven: vacker, kompakt, smidig i handen, som en fransk, läsvänlig klassikerutgåva.

Rebecca Alsbergs översättning är av det förnämliga slag som gör att man sällan frågar sig hur Woolf formulerar sig på engelska. Någon enstaka gång löser hon upp Woolfs ellipser litet olyckligt, som när hon översätter beskrivningen av drottning Victoria från 27 december 1930 ”Q.V. entirely unaesthetic” med ”Drottning Victoria hade inte det minsta sinne för det estetiska.” Vi missar sarkasmen hos Woolf, visualiseringen av imperiets härskarinna som den fula, grå svamp Virginia och hennes generation växte upp med. Men detta är småsaker. På det hela taget får man intrycket av att Woolf faktiskt skrev på svenska; och på så vis, tack vare Alsberg, berikas vårt språk.

Allt verkar denna dagbok rymma. Här finns introspektiva och plågsamt självkritiska notater om romanernas framväxt. År efter år kämpar hon med vad som skulle bli den melankoliska släktkrönikan ”Åren”. Men läsningen av 20-talets dagböcker är upplivande, Virginias liv tar stormsteg. Med romanerna ”Mrs Dalloway”, ”Till fyren” och ”Orlando” bröt hon igenom på tre fronter: hos kritiken, hos publiken (hon sålde och hade pengar att spendera för första gången i sitt liv) och inte minst hos sig själv, i sitt sökande efter utsagor för det outsägliga i tillvaron, det hon alltid var på väg mot men aldrig tyckte sig nå. I ”Till fyren”, boken om barndomen och de döda föräldrarna, lyckades hon omvandla smärtsamma minnen till lycklig när­varo.

Woolf verkar ha känt alla, träffat alla. Hennes sociala liv, detaljbeskrivet i dagböckerna, snurrar ofta på högvarv, till hennes egen förtvivlan. Aptiten på ensamheten, författarens och läsarens, kontras av aptiten på ”världen”, de intressanta människorna. Det går att läsa dagböckerna som en serie snabbskisser av kulturens stora: Eliot, Yeats, Katherine Mansfield, Shaw, Russell passerar revy och fångas exakt, beundrande, elakt men sällan maliciöst. Med åren ändras också hennes omdömen; den ”Ulysses” som hon läser i manus redan 1918 och uppfattar som frånstötande grov, minns hon 22 år senare betydligt välvilligare.

I dagböckerna skriver hon på ett sätt hon inte kan göra annars: planlöst, infallsrikt, osovrat. Ingen är så bra som hon på att hitta oväntade ingångsmeningar; ”Men det som verkligen intresserar mig är förstås min nya spis”, kan hon börja en anteckning i september 1929. Hon tänker sig sedan sitt nya liv som tillagerska av de mest fantastiska anrättningar. Det som någon gång gör hennes romaner preciösa saknas i dagbokens ”raska, slumpartade galopp”. Egentligen vet hon inte riktigt varför hon skriver den och menar i augusti 1938 att hon en gång skulle vilja klargöra det. ”Omprövning? Minnesbilder ur mitt liv?” frågar hon. Men ett vet hon: ”Inte för utgivning.” I självmordsbrevet till maken Leonard tre och ett halvt år senare ber hon honom bränna alla hennes papper. Hade han lytt henne hade vi inte haft 1900-talets i särklass rikaste, mest häpnadsväckande dagböcker. När hon sommaren 1939 läser André Gides nyutkomna dagbok skriver hon: ”En intressant knotig bok.” Och hon lägger till: ”Märkligt att detta med dagböcker nu sprider sig. Ingen har ro att skapa konst.” Är några dagböcker konst är det just Virginia Woolfs.