Vi är många som balanserar på slak lina på dagens arbetsmarknad. Vi är många som pressas att ständigt maxprestera då vi saknar tillsvidareanställningens trygghet, tvingas att prioritera säkerhetsbuffert före utsvävningar och håller tummarna för att inte drabbas av fysisk eller psykisk ohälsa. En längre sjukdom innebär ju att vi måste sälja våra bostäder. Om vi nu till äventyrs har haft råd att skaffa några. Vi är timanställda, bemanningspersonal och egenföretagare på marginalen, en expansiv del av dagens arbetsmarknad, stadigt stående med ena foten i hårt arbete och den andra i det fruktade utanförskapet.

Som frilansjournalist är det lätt att solidarisera sig med ”prekariatet”, som ”Skitliv” handlar om. Även om jag själv har ett givande och hyggligt betalt arbete känner jag igen mig i problematiken, att en stor del av arbetskraften hamnat i en blind fläck för samhället. Och för alltför många är de otrygga arbetsformerna inte självvalda, utan ett resultat av att företag, politiker och bruttonationalprodukt kräver flexibla arbetsstyrkor, och att stadigare jobb inte finns att tillgå.

Texterna i antologin är överlag intressanta nedslag hos dagens klass av otrygga, författade av läsvärda skribenter som Sonja Schwarzenberger, Katrine Kielos och Kent Werne. Att boken är finansierad av 6F, en sammanslutning av fackförbund, märks här och var där det dyker upp pliktskyldiga hänvisningar till fackliga initiativ som ljuset i arbetsmarknadens mörker. Men sammantaget är det ingen hyllning till facket och sågning av svenska arbetsgivare. Det är snarare en bild av en dysfunktionell arbetsmarknad där facket på många håll blivit irrelevant och famlar efter en ny roll.

Jag tror ingen i den här boken skulle påstå att de lever ett skitliv, eller ens att de har ett skitjobb. Dessa städare, lagerarbetare, säljare, servitörer och journalister gillar sina arbeten, men de gillar inte den otrygghet, ångest och ofrihet som deras arbetsvillkor för med sig. Att aldrig veta om och när man ska jobba nästa vecka gör att man lever i ständig stand by.

”Du känner att du inte blir någon, vuxenlivet skjuts upp”, skriver Katrine Kielos. ”Det känns som om min karriär är en serie övergrepp. En lång förnedring”, säger en radiojournalist i Sonja Schwarzenbergers text.

I grunden handlar ”Skitliv” om hur Sverige blivit ett samhälle där grasserande marknadsmentalitet fört med sig en systematisk transferering av friheter från medborgare till företag, där det ses som naturligt att utnyttja de svaga, som på något sätt vill komma in på arbetsmarknaden, om man har chansen. Vi talar inte bara om att balansen mellan kapitalister och arbetstagare rubbats. Statsägda public service-företag som Sveriges Radio och Sveriges Television hör till dem som mest cyniskt kringgår lagen om anställningsskydd och utnyttjar unga, hungriga människors kompetenser men förvägrar dem trygghet.

Den enda riktiga solskenshistorien i boken är Monica Roll, 25 år. Hon gjorde det briljanta valet att köra tåg. Hon är tillsvidareanställd med hyggliga villkor och lön på 40000 i månaden.

”Lokföraryrket känns lite gammaldags på det sättet”, säger hon, ”att vi har bra arbetsförhållanden, menar jag. Annars är det ju rätt hårt därute.”

Hårt är ordet. Beskriver det också dina egna arbetsförhållanden? Läs boken. Förstår du inte vad ungdomarna gnäller över? Läs boken. Funderar du på att svartlista en vikarie så att hen inte blir inlasad? Läs boken två gånger.