I filmen ”Ett rum med utsikt” figurerar en viss miss Bartlett som hämmad kontrast till den utlevande Lucy. I mitt möte med Isobel Hadley-Kamptz debutroman kan jag identifiera mig med miss B på flera sätt. Precis som hon har jag uppfattningar om vissa saker utan att egentligen ha egen erfarenhet.

Ett exempel är bloggare. Jag har bara hört talas om dem. De ger mig associationer till gränslöshet, till människor som gör sig naknare än nakna och kallar det klokskap och konst. Det kan mycket väl vara så att jag, precis som Charlotte Bartlett, har fel och att jag i slutet av den här filmen kommer erkänna deras storartade mod och glädja mig åt resultatet. Men än är jag inte omvänd. Än vacklar jag mellan förfäran och beskyddarinstinkter.

För även om Isobel Hadley-Kamptz öppet flirtar med bloggkulturen och kallar sin text ”nödtorftigt maskerad dagbokstext” så utger sig Jag går bara ut en stund för att vara en roman. Om det vore en blogg skulle jag inte ha läst den och om jag hade läst den skulle jag aldrig ha trott mig om kompetensen att bedöma den i sin genre.

Nu är texten utskriven med dyrbar, lila skrift och förpackad i snygga små pärmar. Tilltalet är oförställt personligt och ger sken av att texten är skriven medan förloppet pågår. Det handlar om Isobel, om hennes nedstigning i sorg efter år av barnlöshet, ett missfall och till sist ett barn som måste aborteras. Det handlar om ett äktenskap som krossas under sorgens tyngd och uttryck.

Isobels flyktväg ut ur smärtan leder rakt in i armarna på unga, främmande män som hon inte vill ha barn med och som just därför fungerar dövande och lindrande. Relationen till maken, Erik, är vag i konturerna. Erik är idealiserad och förnekad, men blir aldrig en tydlig karaktär.

Den viktigaste personen i boken, förutom Isobel, är Stella som några månader innan berättelsetiden blev dödad och framfödd eftersom hon saknade lungor. Romanen är en studie i självbestraffning och självförakt.

Fakta i målet stavas bråddjup smärta. Problemet är att dessa fakta slarvas bort av en cynisk lättsamhet. Eftersom berättelsen av allt att döma går för nära in på författarens liv finns väl inget annat skydd att tillgå, men frågan blir då varför hon inte för berättelsens skull valde ett annat skydd, till exempel att fiktionalisera mer. Kanske skulle då relationen till Erik och huvudpersonens ensamma resa genom dödsriket ha fått en gestaltning som nått ut till läsaren med en annan kraft.

Nu sträcker sig läsaren genom boken med mer snaskig nyfikenhet än estetisk och existentiell akrobatik. Varför skriver så många kvinnor i min generation så? Vilken befrielse förmedlar de med sin cyniska nakenhet? Vilken tjänst gör de sig själva, konsten eller sina läsande systrar?

Jag har inget emot att läsa om kvinnor som går igång på unga mäns vackra könsorgan, men jag ser ingen mening med att läsa det rakt upp och ner enbart för bekännelsens skull. Jag ser ingen mening med texter som är tveeggade svärd mot mänskligheten, texter som både objektifierar mannen och förnedrar det kvinnliga subjektet. Hadley-Kamptz pinsamhetsförklarar sig själv hela tiden, utan poetisk sprängkraft, utan att med en underton destabilisera dikotomier och stereotyper.

Det är så synd, eftersom berättelsens kärna och råa fakta är så brännande, och eftersom ”Jag går bara ut en stund” skulle ha kunna bli en barnlöshetens ”Bitterfittan”.

Bokens styrka är Hadley-Kamptz ihärdiga detaljrikedom kring kvinnolivets nödvändiga relation till det röda blodet, både bokstavligt och symboliskt. Detta oavvisliga faktum att kvinnor bär ett rum inom sig som kan vara den första vaggan för ett nytt männi­skoliv, men som lika gärna kan bli en gravkammare. Den obarmhärtiga påtagligheten (blodet) när livet rinner ur kroppen. Döden och livet tar vägen genom kvinnokroppar och Hadley-Kamptz låter ingen läsare komma undan detaljerna. Just detta behöver skrivas.

Men när hon försöker förekomma min kritik med braskade kommentarer fungerar det dåligt: “Mitt liv har ju förvandlat sig till exakt den föraktliga blandning av stora dramatiska känslor och småputtrande vardag och futtig, platt, trivial ångest som utgör exemplet på det man inte bör skriva om som kvinna om man vill bli respekterad. Men vad ska jag annars skriva om?”

Klart man ska skriva om allt detta. Frågan är bara hur man ska skriva om det. Mitt tips till mina generationssystrar är att inte göra ned sig själva med ord som futtig, platt, trivial, ytlig, slampig, med mera. Kan vi inte ta det röda blodet med oss och utforska självföraktet i stället för att exponera det?