Allt som allt stupade endast 263 amerikanska soldater vid Little Bighorn den 25 juni 1876. Antalet döda indianer är okänt, men vi vet att de var betydligt färre. Demografiskt var det alltså ingen stor katastrof. Fältslagen under amerikanska inbördeskriget, där tusentals dog och sårades, var betydligt blodigare.
Och ändå är det just detta fältslag som, mer än något annat, har färgat eftervärldens bild av USA:s militära 1800-tal. Varför? Frågan står i centrum för Tommy Erikssons ”Custers sista strid”. Ett svar är att slaget som sådant är något av en gåta. Trots den stora mängden vittnesmål finns det fortfarande stora luckor i våra kunskaper.
Men framför allt beror det på Custer själv. Den man som ”dog med stövlarna på” vid Little Bighorn var något av en legend – en omdiskuterad sådan – redan i sin livstid, och legenden blev ännu större efter hans död.
Custer var en dödsföraktande chanstagare, en våghalsig krigsromantiker med synnerligen rymligt samvete som hade svårt att finna sig till rätta i fredstid men for fram likt en lycklig stormvind i krig.
För den som önskar sätta sig in i historien om George Armstrong Custer och hans mytomspunna död kan Erikssons bok varmt rekommenderas. Det är en både utförlig och trovärdig skildring av hur den amerikanska militären på kort tid drev bort indianerna från gamla jaktmarker och erövrade ett gigantiskt territorium, med 1876 års nederlag som en högst tillfällig plump i segerprotokollet.
Eriksson väjer inte för att ge inblickar i forskningsproblematiken och utforskar militärhistoriskt komplicerade scenarier, där akademikernas åsikter står mot varandra.
Det bör påpekas att forskningen om vilda västern och indiankrigen har gott om källkritiska fallgropar. Många vita överlevare och självutnämnda vittnen, med Custers änka Libbie i spetsen, har försökt teckna sin egen bild av vad som verkligen hände.
På 1920- och 1930-talen intervjuades även åtskilliga gamla indiankrigare om händelserna, vilket frambesvor nya dilemman vad beträffar motsägelser och omedveten selektivitet i minnesurvalet. Lögner, överdrifter och missförstånd är följaktligen legio i källmaterialet, och forskningslitteraturen är diger. Icke desto mindre är Erikssons redogörelse vetenskapligt uppdaterad, med tonvikt både på arkeologiska rön – slagfältet i Montana var föremål för utgrävningar på 1980-talet – och skriftliga källor.
I bakgrundsskildringen gör Eriksson dessutom, med rätta, en stor poäng av den epidemiologiska vägröjning som koleran, smittkopporna och andra sjukdomar åstadkom. Flera indianfolk närmast utplånades av den vite mannens sjukdomar långt innan 7:e kavalleriet red in på scenen.
Huvuddelen av boken handlar, som titeln ger vid handen, om George Armstrong Custers person och spektakulära karriär, från de lagrar han vann under striderna för nordstaterna under inbördeskriget till döden vid Little Bighorn.
Vi möter ett myller av gestalter, både indianer och vita, episoder och fälttåg som hade kunnat göra vilken bok som helst svårgenomtränglig men som nu lyser i kraft av Erikssons rappa språk och såväl sakliga som intresseväckande utvikningar. Genom att fokusera på enskilda människoöden och fotografier, vilka ger en kuslig närvarokänsla, belyser Eriksson skoningslöst och effektivt den durkdrivna territoriella expansion och hänsynslösa rasism som dömde den nordamerikanska indiankulturen till undergång.
