Man gissar att de hängivnaste beundrarna av Joy Division redan har läst Deborah Curtis bok om Ian Curtis (utkom på engelska 1995). Nu finns den i alla fall på svenska med titeln Beröring långt inifrån. Översättningen av Anders Nilsson är, trots några skavanker, ämneskunnig och i stort utmärkt. Slarvet med ”att” (saknas lite varstans) och en sista utebliven korrekturvända må förlaget ta på sig.

Ian Curtis, född 1956 i Manchester och uppvuxen i Macclesfield, var ingen lycklig människa, men som sångare och textförfattare i Joy Division kom han att göra ett oerhört avtryck. Bandet hann bara ge ut två album, ”Unknown Pleasures” och ”Closer”; när det andra släpptes i juni 1980 var Ian Curtis död. Den 18 maj hängde han sig i sina föräldrars hem. De tre kvarvarande medlemmarna fortsatte som New Order.

Deborah och Ian gifte sig när de var blott 19 år. ”Beröring långt inifrån” är Deborahs version av deras förhållande, av Ian som människa snarare än rockstjärna. Tidigare porträtt, med Mark Johnsons ”An Ideal for Living” (1984) som tongivare, har alla spätt på myten med litterära citat och suggestiva fotografier, ibland även urartat i makaber kult. Bland annat minns jag från 80-talet en bok som stoltserade med en kopia av dödsattesten.

Deborahs redogörelse är såtillvida behövlig. Hon skyggar inte för det privata men har ett helt annat, definitivt icke-rockjournalistiskt perspektiv. Framställningen är rak, osentimental utan att vara kall, försiktig med psykologin, förankrad i den sociala miljön.

Ytligt sett var Ian Curtis en ganska normal ung man: förebilder i rockmusiken, fascinerad av döden, av det stiliserade, närd av längtan bort ur arbetarklassluften. Hans behov av att sticka ut från mängden och samtidigt lämnas ifred hade dock en neurotisk prägel. Grundskolan klarade han till synes utan ansträngning men han hoppade av college, tog ströjobb och la ner mycket tid på att berusa sig, med lösningsmedel, gräs, alkohol, piller, vad som helst.

Mötet med Deborah och bildandet av Warsaw (det första bandet) skapade viss stadga, men bara tillfälligt. Ian beskrivs visserligen som generös och omtänksam, seriös i sitt skrivande, litteraturintresserad, men han fick också raseriutbrott eller sjönk ner i surmulen, kedjerökande narcissism. Han tog dåligt ansvar för ekonomin, var otroligt svartsjuk och hade ett starkt behov av kontroll över Deborah.

Ingen som sett Ian Curtis dansa glömde det: maniskt, ryckigt, med blicken spöklikt stirrande. Publiken tog det som en del av bandets stil, i linje med Curtis ödsliga röst och laddade texter, men denna ”stil” skulle snart visa sig på ett kusligt sätt hänga samman med en mycket aggressiv epilepsi.

Deborah Curtis lyfter fram detta faktum som ingen tidigare. När sjukdomen väl brutit ut kom anfallen periodvis tätt, ibland flera per dag, inte sällan grand mal, och de starka mediciner Ian måste ta ökade de redan svåra humörsvängningarna, från depression till oregerlighet.

Joy Divisions rykte växte, men bandets sångare var avskuren från all glamour, övervakad som en patient, alltmer avskuren också från sin fru och sin dotter. Psykiatriker manipulerades eller såg inget. I den mån Ian Curtis försökte anropa omvärlden var det genom sina texter, i övrigt var han som en mussla. Mitt i denna soppa upptäckte Deborah att hennes man varit otrogen ett halvår. I april 1980 begärde hon skilsmässa; den hann inte slutföras.

Självmordet ägde rum dagen före Joy Divisions planerade avresa till USA. Ian Curtis var paniskt flygrädd, kan tilläggas. ”Factory Records”, skriver Deborah Curtis med frätande saklighet, ”höll sin egen vaka över Ian och tillbringade den genom att se filmen ’The Great Rock’n’roll Swindle’ och röka hasch.”

Tvekande återvänder jag till musiken, och texterna (ingår i boken). Allt ter sig förskjutet nu, och ändå, det kan inte hjälpas, Joy Division är fortfarande ojämförliga. Anton Corbijns film ”Control”, baserad på Deborah Curtis minnen, visas nu på Stockholm filmfestival och har svensk biopremiär i januari.

Avtryck, som sagt.