En kvinna i 30-årsåldern arbetar som utroperska vid SNCF (Société Nationale des Chemins de fer Français) i Paris. Varje morgon sätter hon sig vid sin dator på Gare du Nord och ropar ut tågens avgångstider och perrongnummer i mikrofon. En man hon träffar undrar om hon inte någon gång har fått lust att säga något oväntat. Ändra en avgångstid eller ett perrongnummer till exempel. Men så har hon aldrig tänkt. Det ligger inte i hennes intresse att bryta mot de oskrivna regler som styr hennes yrkesliv.

Fransyskan Céline Curiol har i sin debutroman Utrop hittat en väl fungerande metafor för det rop som växer inom den namnlösa kvinnan. Hon är ratad av en likaså namnlös man och hennes tysta rop på honom vibrerar romanen igenom. Han är hennes stora kärlek men han föredrar den änglalika Ange. När de någon gång ses stöter hon bort det hon har suktat efter i månader. ”Lusten att kyssa honom förvandlas till ett hot och uttrycket för denna kärlekslängtan framstår som ett vapen som bara kan skada henne.”

Det som hade kunnat bli en banal historia om olycklig kärlek blir så en lektion i den omöjliga konsten att läsa en människa.

Men då och då skymtar något som liknar en förklaring till kvinnans ”skrämmande reflex” fram. Hon har en hemlighet, en långt tidigare genomgången ”initiationsrit”. Och ”de som bär på hemligheter är dömda att irra i periferin”.

Kvinnan irrar genom skumraskets Paris, möter de märkligaste figurer, utger sig för att vara prostituerad men upptäcker att hon kan dra sig tillbaka eftersom hon fått mens, ser sig speglad i en skådespelerska med samma namn som hon själv. För henne kan hon äntligen berätta om initiationsriten, hur den lämnat ett fysiskt avtryck: ”nästan en substans som har lösts upp i hennes ben, muskler och blod”. Hon känner något som liknar lättnad och börjar planera för ”den kommande relationen”. Hur det går ska inte avslöjas här. Låt mig bara berätta att det rop som inte låter sig kvävas kulminerar i ett dramaturgiskt effektfullt skratt, ett ”hejdlöst och okontrollerbart gapskratt som kommer från magen”.

Curiol sätter ord på halvt dolda tankar och känslor. Språket, som fungerar också i svensk översättning, bidrar starkt till läsarens känsla av att befinna sig i ett fängelse, en labyrint. Framför allt bildspråket är suveränt: en kropp är ett slappt köttskal, en ung man en purjolök och ett hjärta knappt könsmoget. Någon gång har jag väl störts av det överdrivna ”svällandet”: huvuden, hjärtan, ansikten och kön sväller och sväller. Men det är en bagatell. Likaså hade jag emellanåt önskat att åtminstone den åtrådde mannen hade fått ett namn. Det skulle ha bidragit till läsarens förmåga att orientera sig. När ”han” nämns pekar pronomenet ibland åt fel håll.

Céline Curiol är väl värd att återkomma till. Uppföljaren, romanen ”Permission”, som kom 2007, återknyter till fängelse-labyrinttemat men är ännu svartare, ännu mer Kafka än ”Utrop”.