John Cummings var mer känd under sitt artistnamn ”Johnny Ramone”, alltså gitarristen i det amerikanska punkbandet Ramones, där alla medlemmarna tog sig efternamnet Ramone. När Bengt Ohlsson skriver ett ”Rekviem för John Cummings” bryts bilden av Johnny Ramone mot bilden av den mindre publika personen John Cummings. Det är ett projekt som reser moraliska frågor, inte minst då Ohlsson skriver i jagform.
Vilka attityder har han rätt att tillskriva sin huvudperson? Hur kan han skildra det privata som John Cummings förhållande till sin fru och upplevelsen av sjukdomen som tog hans liv? Hur kan han beskriva Johnny Ramones professionella och politiska konflikter med Joey Ramone, gruppens sångare?
Vi vet att Johnny Ramone var konservativ och att han trakasserade Joey Ramone, som var jude och liberal, med antisemitiska skämt. Men ritade han hakkors på mosaiska gudstjänstlokaler? Bengt Ohlsson påstår att Johnny Ramone har gjort det, men återger han en faktisk omständighet eller är det en litterär tillspetsning?
Mitt eget intresse för Ramones är marginellt. Gruppens konsert tillsammans med Talking Heads och The Saints på London Roundhouse i början av juni 1977 är ett av mina värre musikminnen, och jag vet också att tre av Ramones ursprungsmedlemmar dog i början av 2000-talet.
Men hur skall jag ställa mig till utsagan om hakkorsen? Antingen rymmer den en utomlitterär sanning eller också handlar det om en moraliskt tvivelaktig litterär lögn. Läsaren som kan sin Johnny Ramone kan avgöra frågan. För den förre läsaren reser romanen den moraliska frågan om litterär kontra faktisk sanning, för den senare läsaren blir romanen bara en bekräftelse på vad denne redan vet, eller en utmaning mot det.
Ingen av dessa möjligheter är litterärt fruktbar. Då blir frågan till vilken läsare Bengt Ohlsson vänder sig. Boken är dessutom helt beroende av sina påståenden. Allt sker i berättelsen. I språket händer däremot ingenting. Ohlssons prosa är relaterande. Upplevelser omtalas och namnges men fördjupas eller nyanseras aldrig inom ramen för den valda uttrycksformen. Ohlssons prosa gör på stället marsch i närmare 500 sidor där Ramones klarade av att inte säga någonting på två minuter.
Vad Bengt Ohlsson konkret påstår är att John Cummings, alias Johnny Ramone, bara kunde formulera sitt eget liv i torftig prosa, att han bara kunde återge sina upplevelser och sin dödsångest i fyrkantiga formuleringar. I händerna på Richard Ford kunde detta ha speglat en existentiell tragik, men hos Bengt Ohlsson blir det ett litterärt och mänskligt tillkortakommande. Hans roman är ingen dödsmässa, inte ens en sorgesång. Den är blott en sorglig produkt.
