Argentinaren Julio Cortázar (1914–1984) är en av portalgestalterna inom den modernistiska, experimentella prosakonsten. Man ska vara försiktig med uttryck som ikon och guru, men i det här fallet är uttrycken helt adekvata. Han var en författarnas författare, enormt beundrad, ibland imiterad men oförliknelig. Hans uppfinningsrikedom och uppslagsrikedom är näst intill omöjliga att sammanfatta, och ändå har det skrivits enormt mycket om författarskapet.

I Sverige har han emellertid inte fått något större genomslag; utgivningen har varit sporadisk och nyckfull trots att Fischer & Rye 1989 gav ut Peter Landelius mästerliga översättning av den roman som 1963 slog ned som en bomb i den latinamerikanska litteraturen, Hoppa hage. Men han är inte, som man möjligen kan tro, svårtillgänglig. Gåtfull och ibland närmast mystisk, ja, men med en suggestionskraft som besegrar varje läsmotstånd.

Cortázar föddes i Bryssel där fadern var diplomat. När han var fyra år återvände man till Buenos Aires och bosatte sig i en förort efter det att fadern övergivit familjen, vilket hos honom skapade en bestående känsla av brist och förlust – av overklighet.

Han blev universitetslärare med fransk litteratur som huvudintresse. Led på Perons regim flyttade han tillsammans med ett ännu litet litterärt bagage till Paris. Han försörjde sig länge som översättare åt Unesco och förblev i ljusets stad till sin död. Där levde han i latinkvarteren och där hade jag för övrigt som mycket ung förmånen att få träffa honom. Man kan säga att författarskapet pendlar mellan Paris och Latinamerika, främst då givetvis Buenos Aires, Sydamerikas eget Paris.

Och nu inträffar något som måste betraktas som årets svenska litterära händelse: det nästan dår­aktigt djärva lilla förlaget Modernista ger ut ”Hoppa hage” i nyutgåva plus Samlade noveller i två jättevolymer.

Det är en satsning på en av den moderna litteraturens klassiker som jag bara kan jubla åt. Kunde jag, likt Cortázar, spela trumpet, skulle jag blåsa en fanfar så att väggarna bågnade. Thomas Götselius respektive Ulf Eriksson står för varsitt utom­ordentligt förord som får bli en första väg in i texterna.

Som sagt, här kan bara antydas något om hur dessa texter är. Det finns förvisso rätt enkelt byggda noveller, i synnerhet de med politiskt stoff, som illa dolda hyllningar till Castro och Che Guevara, eller bilder från sydamerikanska diktaturer. Det är snarare de andra, med djupare existentiell syftning och filosofiska, metalitterära anknytningar som kräver analyser; noveller där varje världsbild och tolkning av världen, vårt seende, sätts på spel.

Ofta är det direkt kusligt – Cortázar anknöt gärna till den gotiska skräcknovellen, eller till valfrändskapen Edgar Allan Poe. Ulf ­Eriksson talar om jag­förblandningar som tycks hota subjektets trygghet, ett nog så vanligt motiv i den modernistiska ­litteraturen som går tillbaka till romantikens gåtfulla sammanträffanden och identitetsdubbleringar.

I grund och botten är detta ytterligare ett författarskap i vår tid som behandlar hela civilisationens värdekris, där vår perception av värld och verklighet blir allt mer oöverskådlig och svårtolkad. Jaget, vilket det än är, befinner sig på reträtt och våra iakttagelser av världen är alltid provisorier – vad är det egentligen vi ser?

Ett berömt exempel på detta är novellen ”Djävulens spott” som blev kultfilmen ”Blow-up” av Antonioni: en fotograf har fotograferat något i en park som kan vara ett mord. Men ju mer han förstorar bilden, desto otydligare och grovkornigare blir den, tills verklig­heten upplöses i en gåta. Sådana motiv finns många och de kompliceras ofta ytterligare av perspektivomkastningar. Ett annat mycket känt exempel på gåtfull dubbelhet är ”Axolotl”: en man studerar en sådan fisk genom ett akvariums glas och det hela slutar med att mannen befinner sig som fisk på insidan, medan fisken befinner sig på utsidan, vorden människa, mannen själv.

Ett liknande perspektivskifte finns i ”Apokalyps i Solentiname” där en fotograf besökt ett brödraskapskollektiv i Nicaragua och tagit bilder på naivistiska målningar (berättelsen har verklighetsbakgrund). När han återvänt hem och skall projicera bilderna på duk föreställer de plötsligt av militären massakrerade kroppar. Men när han skall visa bilderna för sin fästmö, ser man åter de idylliska målningarna.

Identiteter glider ut och in i varandra. I ”Den andra himlen” rör sig berättaren i 1900-talets Buenos Aires och i 1860-talets Paris; han är kanske en gestalt som lever både då och nu och ­förbindelserna mellan tiderna går via en affärspassage i Buenos Aires, av det slag som vi främst känner från Paris och som föregick varuhusen. Vem är vem?

Ett ytterligare exempel, magnifikt gåtfullt och skräckromantiskt kusligt, är ”De hemliga vapnen”. Där bär en mördare upp sitt kvinnliga offer för en trappa för att strypa henne. Den förbryllade läsaren får veta att framsidan av hans kropp är täckt av löv. Sam­tidigt är kvinnans väninna och hennes man på väg till huset där mordet sker, eftersom de anat oråd. Mannen berättar om en barnamördare som strax efter kriget avrättats av partisaner – och att han föll framlänges och kroppen täcktes av löv. Var det samme man? Har det skett ett närmast ”kvantmekaniskt” brott i tidens flöde, i tidsvarpen? Kan vi befinnas oss samtidigt i två olika tider?

Den som läser Cortázar får känna att marken gungar under fötterna. Det gör den också när man läser ”Hoppa hage”, en fantastiskt skickligt komponerad roman som för att ytterligare komplicera det hela har en alternativ läsplan som skall ge oss andra perspektiv på det som sker. Texten utspelar sig dels i Paris, dels i Buenos Aires.

Själva intrigen är inte särskilt märklig. Vi möter ett ständigt kultur-, jazz- och filosofipratande gäng i Paris. Huvudperson är argentinaren Oliveira, en något vinddriven intellektuell som älskar Maria, ”Maga”, trollkvinnan, som har ett spädbarn som dör under mystiska förhållanden. De tu kommer att skiljas åt, Maga återvänder till Latinamerika och Oliveira följer efter för att söka henne.

Men det stannar förstås inte vid detta. Hela romanen är fylld av hugskott, absurda incidenter, virtuosa språklekar (Cortázar uppfinner till och med ett eget språk àla Joyce) och hejdlösa infall. Men detta är också en metatext, en text om text och om dess natur. Den som mest av allt lägger ut texten om texten är författar­oraklet Morelli (antagligen Cor­tázar själv). Inspirerad av en svensk neurobiolog, Holger Hydén (som till och med Artur Lundkvist trodde var påhittad), och dennes teori om tänkandet som en sorts elektromagnetisk process filosoferar Morelli om berättarkonsten på ett sätt som känns igen från så mycket av postmodern estetisk diskussion. Här är ännu ett tidstypiskt försök att attackera den traditionella prosan och dess anspråk på mening, hela gestalter och hel ges­taltning: Morelli vill bryta ned romanen, skapa syntetiska figurer som blott lever i texten, genom dess olika strukturer och nivåer: efter Freud och Nietzsche finns ej längre någon konstens sanning.

Än en gång: dessa idéer är numera vardagsmat, och efter poststrukturalismens nedgång på reträtt och befunna kanske inte helt adekvata. Människor läser ju fortfarande, inte minst just nu, romaner som gör anspråk på att avbilda verkligheten. Och de kommer att fortsätta att göra det. Språket som självgående maskin och självkommentar faller inte alla på läppen.

Är då detta ett monster av abstraktion? Nej, tack och lov inte. Ty när ”Hoppa hage” verkligen lever, då är det tack vare sin underbara humor och sin virtuosa lekfullhet. Som läromästaren ­Joyce kan Cortázar spela med verkligheten och språket hur mycket som helst.

Men i botten finns det för alla lika – en berättelse om en svidande kärlek, om allas ensamhet under stjärnorna i det oändliga universum. Det är då mycket vackert och mycket gripande på ett sätt som inga avancerade teorier vare sig kan förklara eller skapa.

Så, käre läsare, bunkra upp med 1750 sidor Julio Cortázar i jul. Det underlättar matsmältningen efter julbordet.