Historiens vågor sveper skoningslöst över människorna i Maryse Condés roman ”Tills vattnet stiger”. Läkaren Babakar Traoré, romanens huvudperson, är född och uppvuxen i Mali men har flyttat till Guadeloupe, som är moderns hemö. Babakars existens har kantats av en rad tragiska händelser: i de tidiga tonåren miste han sin högt älskade mor, senare blev han brutalt och oåterkalleligt skild från sin havande hustru. Men när en haitiska vid namn Reinette en stormnatt under mystiska omständigheter dör i barnsäng, adopterar han genast hennes nyfödda flicka, och från den stunden tar hans liv en oanad vändning.
Efter år av ensamhet och uteslutning upplever Babakar nu lyckan över att ha Anaïs, som hans adoptivdotter får heta. En dag bestämmer han sig dock för att tillsammans med henne och Movar, en haitier som blivit hans vän, åka till Haiti, så att flickan kan återförenas med sina släktingar där. För Babakar blir det upptakten till en helvetesvandring, vilken i många avseenden liknar hans tidigare erfarenheter från det krigsdrabbade Afrika. Haiti härjas av såväl politiskt våld, blodbad, maktmissbruk och främlingsfientlighet som elementens raseri. Mitt i detta kaos söker Babakar lösa mysteriet kring Reinettes förflutna, men sanningssökandet är långtifrån riskfritt.
”Tills vattnet stiger” är en förtätad, mångbottnad roman med stor lyskraft. Här utforskar Maryse Condé med skarpsinne maktens och förtryckets intrikata mekanismer. Makten tycks omdana människan, påpekar vid ett tillfälle den allvetande berättaren i boken. De förtryckta kan bli förtryckare, offer kan förvandlas till bödlar.
Genom att låta flera romangestalter växelvis berätta sin egen historia ger författaren en nyanserad bild av en svårfångad verklighet. När Babakar för en inre dialog med sin avlidna mor, som med jämna mellanrum visar sig i hans drömmar, ställs många frågor på sin spets. Som den rotlöse nomad han är betraktas Babakar överallt som en utlänning och drabbas av främlingshat, vilket får honom att reflektera över sin identitet. Det händer att även läsaren blir indragen i denna hans inre monolog: ”Mor har alltid låtit mig förstå att platsen där man föds beror på slumpen. Ursprunget är en tillfällighetens frukt. Sant eller falskt? Kan någon säga mig det?” Maryse Condé ger inte några enkelspåriga svar på frågor om identitet och härkomst.
Det finns förvisso mycket mörker i denna roman, men ljusstrimmorna syns ändå när den lilla flickan Anaïs ler sitt oskuldsfulla leende, eller när starka vänskapsband knyts oavsett ursprung, religion eller social tillhörighet. Här kan man också skönja en tilltro till litteraturens och konstens inneboende kraft: ”Bara konsten kan förändra världen”, säger en av romangestalterna.
Trots allt förmår människan att lappa ihop sin sargade själ och uppleva ett slags glädje, detta under förutsättning att hon inte benar upp själva livet. Eller med Maryse Condés ord: ”Lyckliga är de som tuggar på livets hårda bröd utan att till varje pris försöka analysera de ingredienser som det består av.”
