Den döde hette Francis Sancher. Han kom från ingenstans, han bosatte sig på en gudsförgäten egendom utanför staden och tillbringade sina dagar och kvällar i ett ständigt romrus, ensam eller i sällskap med de få förtrogna som han fått. Två kvinnor lever också tidvis tillsammans med honom. Den ena är gravid när Francis dör, och båda förhållandena har följts av rykten om tvång och våldtäkt. Ty ingen tycks veta vem främlingen är, och detta att inte veta är det verkligt stora hotet i ett samhälle som blivit ett inferno av misstänksamhet mot allt främmande, mot allt som kommer utifrån och stör det tillstånd av status quo som de flesta människor tycks föredra.

Men hatet hindrar inte lokalbefolkningen från att komma till likvakan för att dricka och kanske också äta något. Under ett par nattliga timmar möter vi deras livsöden, som berättelser eller som tankeströmmar. Gästernas öden bryts kalejdoskopiskt mot varandra. Varje ny berättelse vrider om bilden och skapar nya mönster, mer mångfasetterade än de föregående.

Sakta anar vi också en annan sanning än den som alla i staden trodde sig känna. Francis Sancher är inte ondskan inkarnerad, och de båda kvinnor som levt med honom älskade honom. Fast de kunde inte heller nå fram. Francis var alltför plågad av sina demoner. Han sökte upp den ödsliga platsen för att dö.

Några berättelser antyder att Francis varit med i den väpnade kampen i Angola. Vi anar en erfarenhet av felslagen revolutionär optimism, av en gryende insikt att utopin lätt slår över i skräck, att ondskan lika gärna kan rymmas i den proklamerade godheten.

Francis Sancher flyr och är fylld av skräck. Men Maryse Condé ger inga ytterligare förklaringar. Hon tecknar ett tillstånd: Francis skräck. Varsamt låter hon också en bild av invånarnas hyckleri och främlingsfientlighet ta form. Ty berättelserna kretsar inte bara kring främlingen, de ger också fruktansvärda bilder av kvinnoförtryck och rasism; att förtryckta grupper på något sätt skulle vara vaccinerade mot att utöva eget förtryck är en idealistisk tanke som Condés roman obönhörligt punkterar.

Maryse Condé kommer från Guadeloupe, men har även levt i Västafrika, USA och de europei­ska delarna av Frankrike. I sina stora romaner, som ”La Migration des coeurs” (en omdiktning av ”Svindlande höjder”) och ”Färden genom mangroven”, förankrar hon sin analys av den kolonia­la erfarenheten på hemöarna. De blir ett mikrokosmos där lokala erfarenheter bryts mot globala, samtidigt som inhemska legender och berättarmönster ingår i en fruktbar syntes med främst den nordamerikanska modernismen och det latinamerikanska avantgardet. Bakom ”Färden genom mangroven” anar vi García Márquez Macondo eller Mississippi i Faulkners tidiga romaner. Men Maryse Condé skapar sin egen, unika uttryckskraft.