I novellen ”Amy Foster” (1901) berättar Joseph Conrad om en ung man från Karpaterna vid namn Yanko, som efter ett skeppsbrott hamnar i en liten by vid Englands sydvästkust där han bemöts med misstänksamhet av lokalbefolkningen. Yanko väcker bybornas rädsla, han stör och skrämmer dem eftersom allting hos honom är så annorlunda – hans utseende, hans beteende, hans språk. ”Han hade en säregen och outplånlig prägel av främlingskap”, beskrivs Yanko i novellen. Det är till Conrads mästerliga novell om det totala främlingskapet som tankarna osökt går vid läsningen av Philippe Claudels roman ”Brodecks rapport”.

Kort tid efter kriget anländer den gåtfulla, namnlösa centralgestalten De Anderer – Den andre – till en by belägen i ett landskap av berg och dalar, skogar och djupa klyftor. Att människorna här inte är öppna av naturen, skriver Brodeck, berättarjaget i romanen, kanske beror på klimatet med regn, dimma, frost, snöstormar och värmeböljor. Kriget kan också ha bidragit till det, kriget som ”stängde dörrar och själar ännu lite mer, låste ordentligt om dem, höll deras innehåll väl skyddat från dagsljuset.”

De Anderer, som kommer från ingenstans, väcker bybornas misstro med sin annorlunda klädsel, sitt avvikande beteende och kanske framför allt med sin ovanliga fåordighet. Han är ett mysterium, ingen vet vad han har för syfte med sin vistelse i denna gudsförgätna by.

I början tar byn emot honom som en sorts kung, men det dröjer inte länge förrän hans prägel av främlingskap och inte minst hans iakttagelseförmåga väcker omgivningens rädsla. De Anderer liknar alltmer en spegel i vilken vars och ens bild reflekteras, och speglar kan bara krossas, säger en av romanfigurerna.

Och liksom en spegel krossas De Anderer en natt på Schloss värdshus genom en obeskrivbar händelse som Brodeck kallar De Ereigniës. Det betyder ungefär ”saken som har skett”, ett enligt honom töcknigt, spöklikt ord på den dialekt som talas på denna geografiskt obestämbara plats vid världens ytterkant.

När byn efteråt ger Brodeck i uppgift att skriva en rapport om tilldragelsen går han ytterst motvilligt med på det. Men parallellt med rapporten smygskriver han en egen berättelse om det inträffade, om byn och dess avgrundslika hemligheter.

I likhet med De Anderer är Brodeck en främling som en gång i tiden kommit hit från ingenstans. Under kriget fördes han bort till ett läger tillsammans med tusentals andra. Efter två år av totalt mörker i lägret återvände han till byn som en vålnad från andra sidan.

Brodecks berättelse blir alltmer en helvetesskildring där människans ondska antar olika skepnader. Claudel spinner den komplexa berättelsetråden kring mycket angelägna frågor om främlingsfientlighet, om skuld och förlåtelse, historia och minne, kollektiv identitet och individens ansvar för sina handlingar.

Med ”Brodecks rapport” avslutar Claudel en romantrilogi som enligt egen utsago handlar om 1900-talets stora historiska trauman. I trilogin ingår också deckaren ”Les Âmes grises” (2003, i svensk översättning ”Grå själar” 2006), som blev författarens stora internationella genombrott, samt ”La Petite Fille de Monsieur Linh” (2005, Monsieur Linhs barnbarn).

På senare år har Claudel också gjort sig ett namn som filmskapare med långfilmen ”Jag har älskat dig så länge” (2008), som nyligen visades på svenska biografer.

I ”Brodecks rapport” fångar Claudel med ypperlig lyhördhet stämningar, blickar, kroppsspråk, signifikativa detaljer. Språkkonstnären Claudels svindlande metaforiska språk har tack vare översättaren Lars Erik Sundberg behållit sin suggestiva kraft i den svenska översättningen. Claudel zoomar in den mänskliga naturens mörkaste skrymslen men han har också förmågan att se en glimt av skönhet mitt i allt mörker. Med Kafkas berömda ord kan ”Brodecks rapport” beskrivas som ”en yxa för det frusna havet inom oss”.