Alltmer lik en profet blir han, Claes Hylinger. I sin nya bok, lite kokett döpt till ”Utan ärende”, skildrar han bland annat några möten med melamisufiernas ledare Mehmet Selim. Melamisufierna utmärks av att de saknar samlingslokaler och ceremoniel. De håller sig dolda och deras undervisning sker i vardagliga miljöer. Hylinger beskriver ett samtal med melamimästaren: ”Han sa ingenting som överraskade mig under vår pratstund och kom inte med ett enda citat som jag inte hade hört eller läst förut – men han skapade en stämning, en tät atmosfär, som om vi var inneslutna i en kokong av samförstånd, och innehållet var att det finns en märkvärdig hemlighet och vi har bara anat en del av den, ty den är outtömlig.”
Detta är naturligtvis också en beskrivning av Hylingers egen strävan som författare. Det välbekanta och vardagliga men ändå hemlighetsfulla, samförståndet med läsaren som är en förutsättning för att böckerna alls skall öppna sig, den diskreta, outsagda övertygelsen om att litteraturen, hur angenäm den än kan vara, aldrig är sig själv nog utan alltid handlar om hur man skall leva sitt liv.
Hylingers förra bok, ”Hotell Erfarenheten”, var ett till synes tankspritt drömmeri där berättaren avsiktslöst förflyttade sig mellan olika tidsplan. ”Utan ärende” är mer systematiskt uppbyggd kring idéer och personer som spelat viktiga roller i författarens liv och tänkande.
Hylinger skriver i tre avdelningar om möten med sufiska mästare, om en speciell tilldragelse i den patafysiska rörelsens historia och om en intervju med den store engelske upptäcktsresanden och reseskildraren Wilfred Thesiger. Till slut är han igen hemma i läsfåtöljen i Göteborg, visserligen plågad av ryggskott men filosofisk till sinnet ändå. Som man kan vänta sig av en vishetslärare, låt vara en med tillgång till Platons skrifter, champagne samt kokt torsk med smör och pepparrot.
Resorna spelar åter en viktig roll för att strukturera Hylingers berättelser. Denna gång beger han sig till Istanbul – en ny bekantskap – där han kombinerar vanlig turism med besök hos de dansande dervischerna och samtal med sufiska mästare. Från tidigare bekanta miljöer är Paris och London. På vägen dyker gamla vänner upp – mest notabelt den svenske sufiern Göte Andersson, som Hylinger ägnade minnesboken ”Kvällarna på Pärlan” (1995). Han fortsätter efter sin död att sprida en stark fascination, och Hylinger har nu mera att berätta om hans liv.
Ja, citaten är bekanta för varje Hylingerläsare, inte mycket av det han berättar är nytt. Och ändå… När man slår ihop boken ter sig världen igen lite ny, på ett svårbestämbart sätt.
