Ingen av den italienska renässansens stora målare är så lite insmickrande som Andrea Mantegna (1430–1506). Hans bilder av åldrade helgon, statuariska härskare och bortvända soldater är samtidigt underliga skräphögar med lämningar från det antika Rom. Ruinromantiken är Mantegnas skapelse. Men hans värld är inte den vemodigt melankoliska som vi hittar hos 1700-talets ruindyrkare. Nostalgin är istället spöklik, främmande och hård, utan all försoning.
Mantegna målade också ofta sina levande varelser, människor såväl som djur, som vore de av metall eller sten. Hans bilder kan vara som visuella knytnävsslag, perspektiven är ofta lika virtuosa som underligt tippade.
Mantegna har varit mer beundrad än älskad, en konstnärernas konstnär mer än den stora publikens. Och det är här hemligheten med Mantegnas storhet ligger. Som en av de första i den moderna konsten – individbaserad, häpnadsväckande, med fult som byter plats med skönt – låter han måleriet upprätta en helt egen värld, med helt egna lagar. En Mantegnamålning är omisskännlig: den kastar loss från det bekanta och förmedlar sin egen, skarpa och bortvända vision.
Sannolikt är det Mantegnas säregna blandning av inåtvänd drömmare, filosofiskt skolad tänkare och fyndig praktiker med ständigt nya, överraskande bildlösningar som lockade den danska poeten Inger Christensen att skriva boken ”Det målade rummet”. Denna korta roman har undertiteln ”En berättelse från Mantua” och kom ut redan 1976. Nu först har den översatts till svenska, av Marie Silkeberg, som tidigare översatt Cristinsens diktsamling ”Det”.
Det är med glädje men också med viss sorg jag läser den. Glädje för att Christensens exakta, energiska, mot alla förväntningar avvikande prosa behövs så väl i vårt pratiga romanklimat. Med sorg för att hon i sin livstid inte belönades med det Nobelpris hon borde ha fått.
”Det målade rummet” kretsar kring ett enda verk av Mantegna: det så kallade ”Brudgemaket” eller ”Camera Picta”, Det målade rummet, vägg- och takfresker i ett rum i hertigpalatset i Mantua. Mantegna målade freskerna på uppdrag av Ludovico Gonzaga, i ett av den italienska renässansens djärvaste och lyckosammaste mecenatskap.
Målningarna är det mildaste och innerligaste av allt det Mantegna skapade, och rummet som sådant är ett av renässansens – och mänsklighetens – allra vackraste. Den runda himmelsmålningen i taket där änglar, kvinnor och påfågel nyfiket tittar ner på oss är ett kompositionsfynd vars möjligheter senare århundraden, i ett otal kyrkor och sekulära byggnader, ännu inte lyckats tömma ut.
Christensen låter tre berättare röra sig koncentriskt kring tillkomsten av det fantastiska rummet: hertigens sekreterare Marsilio Andreasi, till en början rasande svartsjuk på Mantegna, efter hand alltmer förstående, till sist hans förtrogne. Den kvinnliga dvärgen Nana, romanens ödmjukt värdiga och mycket rörande hjältinna, komplicerat indragen i hovets – och hela påvedömets – erotiska intriger. Och till sist Mantegnas tioårige son Barnardino som berättar om det sommarlov då det fantastiska rummet kom till.
Oskuld bryts mot erfarenhet, renässansens ifrågasättande av världsordningar bryts mot vildvuxen fantasi. Och tragik bryts mot komik. Historien som växer fram blir alltmer brunnslikt djup, ett tvärsnitt rakt ner i det grymma, vällustiga och uppfinningsrika 1400-talet.
Så småningom blir det en berättelse om att inget ta för givet i härskarmaktens närhet, om konsten som säkerhetsventil men också som reell frihet. ”Om Staten kan vara ett konstverk kan konstverket också vara en stat”, låter Christensen Mantegna självmedvetet säga.
Men djupast når hon nog när hon låter Marsilio formulera renässansens – fortfarande – allra viktigaste tankefynd: att det är i det ännu inte skapade som människan lever, och har anledning att leva. Marsilio har olika ord för denna icke-existens: Personen men också ordet, och kärleken. Här nuddar vi vid Christensens egen poetik. För hon tycks mena att också det som finns återstår att skapa. Som den gåtfulla påfågeln med sina sju gånger sjutton ögon vars väsen, liksom spegeln hos Rainer Maria Rilke, ingen egentligen känner.
