Är det dags för Machiavelli nu igen? Den nya översättningen av Fursten tyder möjligen på det.
När den florentinske diplomaten och politikern i början av 1500-talet skrev detta sitt mest kända verk, förnyade han radikalt en ärevördig medeltida genre, furstespegeln, vars syfte var att lära ut regerandets konst. Traditionellt hade furstespeglarna varit moraliserande och skildrat den ideale fursten som ett mönster av dygd och ädelmod.
Machiavelli beskrev istället, kyligt och till synes utan att moralisera, de metoder som skrupelfria men framgångsrika furstar som Cesare Borgia faktiskt använde i dåtidens Italien för att utöka sin makt och besegra sina fiender. Effekten blev så chockerande att Machiavelli själv uppfattades som en skurk av både samtid och eftervärld.
Att detta är ett missförstånd har senare klarlagts av forskarna, men det råder fortfarande oenighet om hur hans furstespegel skall tolkas. Några menar att Machiavelli skildrade gangsterliknande furstars maktspel i avskräckande syfte, och att hans eget fursteideal i själva verket låg rätt nära de traditionella furstespeglarnas ädla men handlingskraftiga dygdemönster.
Andra har snarare sett honom som en realistisk pragmatiker eller som en ”vetenskaplig” skildrare av politikens tjyv- och rackarspel. Vänsterintellektuella som Anders Ehnmark har framhållit hans betydelse som teoretisk vägledare för socialistiska revolutionärer som Antonio Gramsci.
Typiskt är att Machiavelli blir särskilt aktuell och gärna tolkas på nya sätt i kristider, när politikens traditionella metoder omprövas och förbrukade ledare får respass. Kanske är det därför läge att studera Machiavelli på nytt i ljuset av den globala finanskrisen, när världen ropar efter starka och djärva ledare som kan återställa förtroendet för politiken. Så menar i varje fall tidningen Chefs ledarskapsreporter Fredrik Emdén, som nyligen förklarade att ”Machiavelli säljer” och utnämnde ”Furstens” författare till managementlitteraturens odödlige pionjär. Som för att ytterligare understryka verkets aktualitet har dess text nyligen lästs in som ljudbok av Mikael Persbrandt, som på film gärna gestaltar den sortens tuffa och lätt brutala ledarfigurer som Machiavelli tycks förespråka.
Persbrandts uppläsning utgår från Karin Hybinettes översättning från 1958, fortfarande en mycket läsbar text med ett modernt språkbruk som återger Machiavellis kärva tilltal, konkreta bilder och illusionslösa verklighetsuppfattning utan krusiduller. Den nya översättningen av Marco Morner – som har ett förflutet i Folket i Bild/Kulturfront och tidningen Socialpolitik – är ur stilistisk synpunkt knappast bättre än Hybinettes, men den bygger på modern forskning och kan därför förmodas vara pålitligare.
Dessutom har Morner försett sin översättning med en förträfflig introduktion där han diskuterar översättningsproblemen och tidigare tolkningar mot bakgrund av den politiska historien sedan renässansen.
Morner framhåller bland annat den viktiga roll som begreppet ”öde” spelar i Machiavellis politiska analyser. Enligt honom bestäms ungefär 50 procent av allt som sker i politiken av ödet. Han uppfattar ödet som en destruktiv och opåverkbar kraft i stil med 2004 års tsunami: ”en av dessa våldsamma floder som när de rasar översvämmar slätterna, fäller träd och byggnader och förflyttar landmassor”.
Men eftersom ödet ändå ger ett visst utrymme för individens fria vilja, blir Machiavellis ideale furste den som förmår gripa tillfället i flykten, bemästra ödets verkningar och öppna nya vägar för politiken. För att kunna göra detta måste han inte bara vinna folket och överheten för sin sak – i värsta fall med fagra löften som han inte tänker hålla – utan också vara handlingskraftig, rask i vändningarna och utrustad med stor förmåga att improvisera. Tvekan, överdriven försiktighet eller blödighet kan lätt medföra att han förlorar spelet. Det är bättre, anser Machiavelli, att vara impulsiv än försiktig, ”för ödet är en kvinna och vill man bemästra henne, måste man slå och tvinga sig på henne. Hon låter sig lättare vinnas av de hetsiga än av dem som håller huvudet kallt”.
Utan tvivel kunde en sådan macho-furste vara framgångsrik i ett samhälle som renässansens Italien, där brutala krigsherrar ständigt låg i fejd med varandra, ungefär som i inbördeskrigets Somalia eller Camorrans Neapel. Frågan är väl om det är den typen av ledare vi behöver för att klara oss ur dagens globala kris, där ekonomier rasar samman och atombombsförsedda terrorister hotar världen med undergång. Är det inte snarare försonande och kompromissvilliga fridsfurstar i stil med Obama som nu efterfrågas?
Men onekligen är det fascinerande att följa Machiavellis resonemang kring maktens villkor, inte minst därför att de framförs med sådan skamlös öppenhet i ett språk som spritter av vitalitet.
