Lundaprofessorn emerita Christina Sjöblad disputerade 1975 på en avhandling om Charles Baudelaires (1821–1867) väg till Sverige. Med anledning av att 150 år gått sedan den franske skaldens storverk ”Les Fleurs du Mal” (”Det ondas blommor”) gavs ut har Sjöblad låtit redigera en essäsamling om Baudelaire. Alla utom en av de tio essäerna är skrivna av svenskar; ena hälften av akademiska forskare, andra hälften av kritiker, författare och översättare. Att inte alla skribenter är akademiker vittnar om föremålets förmåga att engagera på ett personligt, inte bara ett akademiskt, plan. Det vittnar också de akademiska essäerna om.

Baudelaire var en skicklig vers­smidare som skrev latinsk vers redan som skolpojke, och vars fullödiga sonetter och alexandriner i ”Det ondas blommor” betvingat mången översättare. Att Baudelaire tjusar är nog inte bara poesins förtjänst. I sin korta inledning till Utan poesi – aldrig! Baudelaire i nuet nämner Sjöblad att myterna om Baudelaire är många och att skalden själv aktivt bidrog till dem.

Baudelaire är realisten, satanisten, dekadenten, symbolisten, klassicisten, modernisten, masochisten, storstadspoeten. Han levde ett liv i misär och dog i yngre medelålder men hälsades postumt som den moderna poesins fader.

”Utan poesi – aldrig!” vittnar om Baudelaires fortsatta aktualitet. Tommy Olofsson pekar i den läsvärda inledande essän ut en skånsk dominans i det svenska intresset för Baudelaire, både vad gäller poesi och forskning. Det var skånska författare som Ola Hansson, Stella Kleve och Emil Kléen som först fastnade för Baudelaire; något senare tillkom Vilhelm Ekelund och Anders Österling.

Närmare vår tid får Olofsson syn på ”Malmöligan”, med medlemmar som Håkan Sandell och Lukas Moodysson, som inspirerades av litteraturforskaren Peter Lutherssons vurm för Baudelaire. Varför Skåne? frågar sig Olofsson, och hävdar att Baudelaire framstått som en outsider för ­periferin att identifiera sig med gentemot Stockholm.

Det är förmodligen helt riktigt. Ändå frågar man sig varför just denna outsider valdes, det fanns ju en mängd andra betydelsefulla outsiders vid denna tid. Några av dem möter vi i följande essä, Lars Nybergs initierade tvärsnitt om Baudelaire i en engelsk kontext. Paralleller mellan den franske dekadenten och den engelske, Swinburne, lyfts fram här, men också Oscar Wilde och George Moore. Intressant är kontrasten mellan Baudelaires syn på naturen som ond och Wildes syn på naturen som ”dum” – den förra bottnar i moralism, den senare i socialitet.

Något fyrkantig men alls inte ointressant är Paul Tenngarts essä om Baudelaire och den samtida psykiatrin. Tenngart ser sinnessjukdomens motiv i ”Det ondas blommor” som retorik i anslutning till en samtida psy­kiat­risk diskurs snarare än som rapporter om verkliga patologiska tillstånd (spleen, melankoli, manodepressivitet). Ett fruktbart perspektiv, som också rimmar med Baudelaires poetik, där diktaren är en skådespelare, en som spelar ut de olika delarna av sitt psyke mot varandra.

En intressant inblick i ”le wagnérisme”, Frankrikes romans med Richard Wagners musik, ­initierad av Baudelaire, ger Gert Cervin. Wagnerkunnige Cervin presenterar de senaste studierna i ämnet och understryker en valfrändskap mellan den store tysken och den store fransosen, men hans vittförgrenade text blir något suddig i kanterna.

Mona Sandqvist presterar en närläsning av dikten ”Les Phares” (Fyrarna) med sidoblickar på de tavlor den anspelar på eller inspireras av. Intressant är konstaterandet att Baudelaire ställer sig på ett visst avstånd från den realistiska beskrivningen, och de ­implikationer som följer därav (synestesin skapar starkare verklighetsintryck än realismen). Lovvärt är att tavlorna reproduceras om också i svartvitt, mind­re lovvärt att de är så dunkla.

Efter Sandqvist följer fransmannen Jean-Paul Avice, som i en poetiserande text frågar sig varför Baudelaire bytte från ­poesi till prosa, efter ”Det ondas blommor”.

Christina Sjöblad fäster i en välskriven, läsvärd text blicken på Baudelaires förhållande till Paris, som under skaldens livstid omvandlades från trång medeltida stad till 1800-talets huvudstad. Magnus Eriksson ställer prosadikten i fokus, denna ofta missförstådda men i själva verket mycket spännande genre.

Sist ut är Ulf Peter Hallberg, som drar paralleller mellan Baude­laire, Walter Benjamin och sig själv, i en av samlingens bästa essäer. Hallberg skärskådar smått kritiskt Baudelaires pubertala lockelse, men avtäcker samtidigt hans antika kamp och ideal som så lätt förbises. Baudelaires storhet, får man för sig, ligger mycket i att han stod med ena benet i antiken och andra i nuet, i moder­niteten.

”Utan poesi – aldrig!” är mind­re akademisk exercis än allmänt vitter och underhållande läsning för vem som helst som vill läsa kring författarskapet. Ny terräng forceras inte, men det är knappast heller meningen. Avsikten är väl att ge en bred och brokig bild av den franske barden, och det lyckas man med. Synd bara att hans poesi är så svåröversatt; han tycks en helt annan på franska än på svenska.