För mig syftar orden ”larger than life” på en ganska dålig liveskiva med Freddie King, annars en av mina hjältar, som gavs ut i mitten av 70-talet. Varken då eller senare har jag förstått vad uttrycket betyder. Liksom ”ikon” verkar det mest vara en stämpel som sätts på någon som man inte riktigt vet hur man skall förhålla sig till. Men vilken egenskap avser orden egentligen?

I en ny bok om sångerskan Carola Häggkvist, ”Främling”, kallas hon både ”larger than life”, ”ikon” och ”diva”. Det senare ordet underkastas en klargörande diskussion, men de tycks alla syfta på någon särskild storhet som går bortom det musikaliska uttrycket. Jag vill minnas att en del artister i min barndom, för sådär ett halvsekel sedan, kallades för ”popidoler”. Kanske är det något sådant som avses, alltså en intellektualiserad och möjligen lite finare form av idoldyrkan?

Det är också uppenbart att bokens författare, Johanna Koljonen och Andreas Ekström, har behov att förklara sin kärlek till Carola Häggkvist. Egentligen gillade de ju en annan sorts musik. Någon som inte hört den valsen tidigare?

Det är synd att Koljonen och Ekström använder de larviga orden, eftersom deras bok annars är läsvärd. De punkterar flera vandringssägner. De visar att pappan Jan Häggkvist inte utövade det destruktiva inflytande som ibland påståtts, fast jag undrar ändå varför han så snabbt övergav ett yrke han kunde, gymnastiklärarens, för ett han inte kunde, som artistmanager.

Koljonen och Ekström visar även att det återkommande talet om Carolas inställda karriär och kommersiella fiaskon inte är stort mer än en mediemyt, liksom att sångerskans gospelskivor inte inneburit ett sidospår utan istället är en del av Carola Häggkvists artistiska kontinuitet och ett uttryck för hennes omutliga integritet. Alla hennes skivor har i själva verket varit kommersiella framgångar, och om sångerskans artistiska persona skriver de båda författarna klokt:

”Carola Häggkvist är inte en popsångerska som förstört sin karriär genom att envisas med sin religiösa musik. Hon är en oerhört framgångsrik kristen artist som också haft stora framgångar i profana popsammanhang.”

Koljonen och Ekström framhåller också uppriktigheten i Carolas kristna övertygelse och förkunnarglädje, och de passar även på att utmana de gängse skräckbilderna av Livets ord, en församling som Carola tillhörde några år.

Den tänkvärda beskrivningen av Carola Häggkvist som en kristen artist som också har haft profana framgångar gör mig dock än mer undrande inför ”larger than life”-stämpeln. Kanske kunde även den egenskapen avmytologiseras. Varför inte bara se Carola Häggkvist som en skicklig sångerska?

Jag undrar också över bokens påstående att Carola är ”vår sista superstjärna”. Denna apokalyptiska idé speglar den förändrade mediesituationen. Carola Häggkvist fick sitt genombrott när Sverige hade två tv-kanaler. I dagens uppbrutna medievärld skulle ett genombrott av Carolas slag vara en omöjlighet. Varför det? Som någon skrev om Sylvia Tysons genombrott för ett halvsekel sedan: det kommer alltid att finnas en nittonårig sångerska, som sjunger den vemodiga ”Un Canadien errant” på ett kafé någonstans. Och någon gång dyker det upp en sångerska som tar sin publik med samma storm som Carola Häggkvist gjorde.