David har sedan en tid lämnat det lilla samhället han är uppvuxen i för filosofistudier i Stockholm. På sommaren återvänder han och träffar sina gamla kompisar. Gemenskapen består, men gamla och nya konflikter gör små rispor i idyllen. En av de gamla polarna, Linus, verkar rejält på dekis. Har han börjat med tyngre droger än hasch undrar den oroliga systern, som David, för att komplicera saken ytterligare, har en hemlig romans med.
Upptakten till Christoffer Carlssons nya roman ”Den enögda kaninen” är allt annat än originell: ordinär skildring av uppbrottet från provinsen och vuxenblivandets vedermödor, kryddat med lite problem och nostalgi. Men ganska snabbt inser man att det bakom denna relativt oförargliga yta slumrar ett helt annat slags roman.
Och då tänker jag inte främst på att den liksom den hyllade debuten från i fjol, ”Fallet Vincent Franke” rubriceras som en spänningsroman. Det är förvisso helt sant och som sådan håller den också ovanligt hög kvalitet i jämförelse med det mesta på den svenska deckarmarknaden.
Vad som gör att Carlsson sticker ut, både som kriminal- och romanförfattare, är en utsökt förmåga att mycket lugnt och metodiskt bygga upp febriga stämningar där gränserna mellan mardröm och verklighet subtilt suddas ut.
Glesbygd noir kallar förlaget berättelsen. Det är en bra beskrivning. Personerna i boken är både mycket vanliga och ovanliga, lätta att känna igen – men svåra att på djupet förstå.
Igenkänningen matchas hela tiden av en ibland knappt märkbar, men desto effektivare, främmandegöring.
Kompisgängets sommaräventyr består av en serie småstölder som plötsligt visar sig ha eskalerat till något betydligt värre. Ett etiskt tomrum uppenbarar sig, provocerande i sin lakoniska framskrivning och nedtonade gestaltning. Det övergivna hus de drar sig tillbaka till för att gömma tjuvgodset i och ha som festställe antar allt mer mystiska egenskaper; det förvandlas och besjälas, hemsöks av inbillade och verkliga monster.
Här finns en dragning åt skräckromanen, som leder tankarna till John Ajvide Lindqvist. Jag tycker mig också höra ekon från Stig Sæterbakkens onda sagor. Men av denna mix gör Carlsson något eget som bara kan beskrivas som stilsäkert och obehagligt fascinerande.
