I en av Stig Claessons bästa romaner - "Henrietta ska du också glömma" - förekommer en man vid namn Kalle Svensson, vars roll i en kringresande porrshow är att stå på en pall, klä av sig naken och därefter bli upphetsad av att åskådarna tittar på honom. Till historien hör även att denne man är politiskt engagerad så till den grad att han ibland ropar marxistiska slagord i själva extasens ögonblick. Ned med kapitalet, och annat i den vägen. Så en gång, då Kalle Svensson var i högform, kom det sig att en dam ur publiken gick fram och hängde sin handväska på honom, varefter tre andra gjorde sammalunda, och där stod han, med fyra damväskor hängande där man vanligen inte har några väskor alls. "Han blundade och låtsades att ingen såg på honom. Han höll väskorna med kotten i flera sekunder. Sen öppnade han ögonen och skrek: Fabriken, skogen, tegen!
Och väskorna föllo i marken."
Jag kan rimligen inte vara den ende som påminns om detta litterära guldkorn under läsningen av Göran Greiders nya bok Fucking Sverige. Byn, bruket, skogen - en modern Dalaresa. Det är liksom ofrånkomligt. Inte bara för att den olyckliga titeln tycks vara påhittad av just Kalle Svensson, utan också på grund av att Greider själv skulle smälta in rätt fint i en roman av Slas: Rufsig poet från Vingåker flyr till Stockholm och gör lycka som röd agitator och författare till diktsamlingar av typen "Ombyggd Volvo" för att sedan, i nedre medelåldern, bli chefredaktör på Dala-Demokraten, vars läsares hjärtan han vinner genom att iklädd speedwayställ köra ett varv på Masarnas hemmabana i Avesta, likt "sommarens sista tjocka humla". En storartad scen.
Låt mig säga det direkt: Jag gillar den här boken. Inte för att den är påtagligt välskriven (det är den inte), utan för att den i all sin charmiga blandning av personlig uppriktighet, politisk indignation och generellt önsketänkande tar ett utmanande brottargrepp om den svenska glesbygdens problematik. Dess ärende är angeläget, minst sagt. Varför hyser storstadsbor så ofta ett direkt förakt för landsorten och dess människor? Och hur kommer det sig att folk ute i bygderna å sin sida anser att stockholmare i gemen är en sorts anemiska utsugare? Varför dör både bruksorter och storskogens biologiska mångfald? Vad bör göras?
Greider har på bara ett par år ätit sig in i ett väldigt problemkomplex och nu vill han "skriva fram landsbygden". Han reser omkring i Dalarna och talar med människor; överallt där han stiger ur en buss eller in på ett kafé kastar han sig över alla han möter och inleder samtal om deras jobb och drömmar, barn och boende - om allt. Han får veta mycket om bristen på dansställen, om längtan, men också om vad nutidens järnverksdirektörer tänker när de tänker. Och antagonismen mellan stad och land framskymtar alltmer som en klassfråga. Urbaniteten, skriver han, omfattar alla, oavsett var de bor. Den är i sig inget problem.

Jag föreställer mig Göran Greider som en pratkvarn av guds nåde, men nu anar jag att hans inre åsiktsmaskineri även går att köra baklänges, som en sorts lyssnarkvarn. För han lyssnar verkligen. Först irriterade jag mig på att hans bok saknar personregister, men sedan insåg jag att ett sådant vore meningslöst. Man skulle ändå inte känna igen många namn. Greider är ingen kylig intellektuell av den sort vars böcker flödar av idel bekanta tänkares högglanspolerade ord och teser, utan tvärtom en varm, ibland bokstavligen svettig, intellektuell som återger fullkomligt okända människors liksom råare och begripligare berättelser.
Folklighet kallas ofta falsk. Här känns den äkta - trots att resan bitvis ter sig som en presidentvalskampanj. (Att komma till Dalarna som utsocknes kan vara svårt, förstår man.)

Inte oväntat urskiljer författaren den enligt sovjetisk modell centralstyrda kvartalskapitalismen och nedskärningarna inom den offentliga sektorn som huvudorsaker bakom landsortens utarmning. Han står där på sin pall och ropar och nu kanske någon tänker att, ja ja, den där boken behöver man inte läsa. Man har hört det förr.
Men låt mig då påpeka att den inrymmer en hel del också för dem som inte bor på samma politiska planet som Greider. Framför allt tror jag många kan attraheras av hans i mina ögon hedervärda försök att hitta en framkomlig väg någonstans mitt emellan den käcka byalagspropagandan, där vischan är en idyll, och de uppgivna katastrofscenarier som endast leder till trista tankar om vad som bör stå i den svenska landsbygdens dödsruna.

Det långa kapitlet om skogsviddernas biologiska, ekonomiska och sociala värden är ett intressant exempel på den greiderska seismografens känslighet. Ämnet är helt nytt för honom, ty om sådant bryr man sig sällan i arbetarrörelsen, men lika fullt har han förstått de grundläggande konflikterna och lärt sig åtskilligt av vad som skiljer en skog från en virkesplantage. Att han, av alla människor, drar en lans för den sällsynta reliktbocken (skalbagge) gör mig alldeles varm om hjärtat, och visst har han rätt i att naturpolitikens dagordning inte enbart bör formuleras av tassemarksromantiker och fyrhjulsdrivna timmerhusfetischister från Mälardalen. Får man inte med sig folket som bor uppströms, och jobbarna som kör skogsmaskinerna, då kommer man inte långt, möjligen ingenstans.
I ett annat kapitel orienterar sig författaren igenom det minfält som kringgärdar frågan om vargens liv och död. Inte lätt, förstås. Man kan önska en hårdare markering mot de rent fascistoida stämningar som gör att vargförespråkare inte vågar framträda med namn, av rädsla för att få bildäcken sönderskurna efter mörkrets inbrott, fast man vill gärna hålla med om att den riktigt repressiva bymentaliteten ändå inte finns på landet, utan i bostadsrättsföreningar innanför tullarna i Stockholms monokulturella medelklass.
Lika tänkvärt är förslaget att utlokalisera Naturvårdsverket till Dalarna för att motverka ofruktsamma låsningar, vare sig de är av klasskaraktär eller inte.

Om "Fucking Sverige" kan vidare sägas att en strävare förlagsredaktör ledigt hade kunnat skala av bortåt hundra sidor, ungefär som när man röjer aspsly runt gammal ek, för att på så vis lyfta fram bokens poetiska och politiska brännpunkter. Till de senare hör vissa stycken i kapitlet om Smedjebacken, där hyreshusen står förfallna och övergivna i väntan på att rivas och allt är insvept i den säregna doften av kallt järnskrot. Här "vid den svenska landsortens mörka hjärta" är stämningen så dyster och däven att Greider närapå tappar greppet och ger upp. Han säger till sig själv: "Stunta i allt detta, lämna de där tynande landsdelarna bakom dig och vänd dig mot det som lever, som har framtiden för sig."
Men han finner sig snart, nedkämpar vankelmodet och återvinner sin friska pionjäranda, varnar upproriskt för en alltför långt gången separation av ekonomi och produktion, sågar likt famnved nyliberal bostadspolitik, suckar över socialdemokratisk vanmakt och dömer av bara farten ut USA:s skjutglada samt korkade yrkesarmé, för att slutligen avrunda med att knyta näven och plädera för att FN borde förstatliga världens 300 största företag.
Ord och inga visor.
Och väskorna föllo i marken.