Den avundsvärtproduktiva Lotta Lotass debuterade år 2000 men har redan hunnit bli en av Sveriges mest etablerade författare. Även om hennes formval ibland varit extrema har det alltid funnits något som gjort hennes texter inte bara intressanta, utan också läsvärda: ett gnistrande språk, en förmåga att bygga upp världar som griper tag i en, en gåtfullhet som lovar att något oväntat döljer sig i texten.

Det är inte fallet med ”Den svarta solen”. Här tar Lotass den där andra aspekten av sitt författarskap till vad jag hoppas är den absoluta extremen.

I 340 texter beskrivs en byggnad och de varelser som befolkar den: Den Andre, Han, Vittnet, Soldaten och så vidare. I två av de 340 texterna finns en synlig berättare. I de övriga 338 är läsaren utlämnad till denna totalt abstrakta, händelselösa och repetitiva värld. Läsaren ska själv välja väg genom salarna och korridorerna, med hjälp av pilhänvisningar efter varje text till anknytande rum. Ungefär så här ser alltså text efter text ut: ”Genom den långa, rektangulära hallen löper rader av grå stolar fastsatta vid golvet. Deras former bildar ett randat, enhetligt, slutet fält som vidgas och förtätas bort mot och upp över horisonten. Golvet täcks av vida, ljusa, kvadratiska, jämna plattor av ett glasigt, glänsande, hårt, svagt klingande material.”

Kanske kan man se ”Den svarta solen” som en spegeltext till ”Den röda himlen” (2008), som liksom denna bok ingår i den trilogi som inleddes med ”Den vita jorden” (2007). De delar mycket av sin vokabulär, och de korridorer och salar som skymtar förbi i första världskriget-skildringen är huvudsaken här. Det böckerna också delar är förmågan att bygga upp en plats kring läsaren, att verka genom att påverka dennes sinnesintryck. Men där textrummet i ”Den röda himlen” var både frånstötande och lockande i sin nagelbitarintensitet, är ”Den svarta solen” som destillerad leda, en text man som läsare ständigt värjer sig emot.

Det finns också beröringspunkter mellan ”Den svarta solen” och en text av Lotass som publicerades i nättidskriften Ett lysande namn nummer 9-10. I ”Utfärd till glasskeppets norra sida” beskrivs det Kristallpalats som byggdes i London till Världsutställningen 1851. Även här utgör detaljerade rumsbeskrivningar kärnan i texten, men skillnaderna är talande. I nättexten finns ett återkommande ”vi” och ett ”jag”. Här finns också värdeomdömen: ”Som här bör denna omätliga struktur betraktas på avstånd för att dess exteriöra storslagenhet och symmetri till fullo skall kunna uppskattas”. En klar avsändare tar form. Dessutom får läsaren en ingång i och med den historiska bakgrunden till texten, något konkret att hänga upp beskrivningarna på.

Jämför man den texten med ”Den svarta solen”, där bara den inledande och avslutande texten över huvud taget befattar sig med ”jag” och ”du” blir Lotass metod i den nya boken tydlig. Alla tecken på en berättare och mottagare är systematiskt bortrensade. Inte bara det, även beskrivningar av rum och föremål är så löpande band-mässiga att man måste anta att Lotass på matematiskt vis bestämt hur ofta och i vilka sammanhang exempelvis vissa adjektiv ska förekomma. Rytmen är även den mekaniserad, slö och lågintensiv.

Det är som att Lotass medvetet velat skapa en totalt otillgänglig text, för att enbart i inledningen och slutet ge läsaren den där lilla belöningen, att få känna sig delaktig och välkomnad i texten. Bli ett ”du” i möte med ett ”jag”. Det är möjligt att Lotass tänkt sig att hon genom att ta bort alla de här distraherande aspekterna ur texten tydliggör något i själva läsupplevelsen för läsaren.

Och om man håller sig till en kortrunda i boken, en utflykt som med fördel kan avslutas när man stöter på en av de många ”gå tillbaka till ruta ett”-texterna, kanske det kan fungera på det sättet. Ger man sig på att läsa alla texterna är enda möjliga resultatet däremot frustration, vilket möjligen är tanken.

Fast frågan är ändå varför det är nödvändigt med hela 340 texter för att få fram en poäng som skulle förmedlas minst lika tydligt med, säg, 20.