Bland lemurer och människor i Madagaskars djungler. Så ser den ut, skådeplatsen för William S Burroughs allra sista roman ”Slumpens spöke” från 1991 (reviderad version 1995). Det rör sig om en märklig resa i evolutionens labyrinter, mot förödande miljökatastrofer och in i det mörka hjärta som i Burroughs analyser av samtiden kom att driva mänsklighetens blodomlopp.
Utan tvekan är det också en text präglad av ålderns höst. Romanen bearbetar med viss envishet de teman som hade hemsökt Burroughs skrivande i flera decennier: språkviruset som styr och begränsar livet, kontrollmaskinens destruktiva effekter, den ideologiska regleringen av magi och gränsöverskridande upplevelser.
Samtidigt kommer här, på ett annat sätt än i de tidiga verken, drömmen om en natur – inkarnerad i lemurerna – att fungera som kontrastbild till civilisationens förfall.
Själva historien, kortfattad och digressiv, knyter an till romantrilogin från 80-talet, som avslutades med ”Länderna i väster” 1987. Huvudperson är den Kapten Mission som under 1600-talet ska ha grundat fristaten Libertatia på Madagaskar, en stat som föregrep några av de idéer som animerade de franska och amerikanska revolutionerna hundra år senare.
Kaptenens antites i romanen är en annan Burroughsbekant vid namn Bradley Martin, som springer Styrelsens – eller kontrollmaskinens – ärenden, och vars dödande av en lemur utgör romanens centrala symbolhandling.
Därpå följer, med viss ofrånkomlighet, Missions undergång. Och med samma konsekvens initierar Burroughs en serie essäistiska utvikningar (inklusive fotnoter) kring ovan nämnda teman. Så diagnosticeras, till exempel, ”Kristussjukan” karakteriserad av de devota ”Bokstavarna” och ”De Obevekliga Förlåtarna”, och i en serie fantasier och reflektioner kring avklippta grenar på evolutionens träd får man ta del av ett burleskt avsnitt om ”de utdöda sjukdomarnas region”.
Även om man känner igen sig, så är ”Slumpens spöke” en bitvis både komisk och oroande text, buren av Burroughs karakteristiskt släpiga och suggestiva röst. Att storyn är lite förbryllande och ofärdig betyder inte så mycket – man kan kalla boken för ett fragment. Och att man bör hantera en del av idégodset, som i flera avseenden har en stark aktualitet, med viss distans är givet.
Så trots att romanen inte hör till de omistliga pärlorna i bibliografin är det lätt att rikta ett tack till översättaren Kristoffer Noheden, och till Sphinx förlag för ännu en titel i deras utmärkta serie texter ur modernismens undervegetation.
